Aftonbladet – 24 november 1846, sida 2

VN fr PAR njag såg henne nyss sno finurligt förbi. Kors, säger du det! Ock med vaknande mod flög Stolts ifrån dansen, der tankful! han stod och såg huru gossarne, mangrant i ring, med flickorna svängde sig lustigt omkring. Jag visste min tös skulle komma ändå — amen hvart hon tat vägen, jag kar ej förståln Och hur han än sökte i vinklar och vrår, fans ej efter Anna det ringaste spår. aI fältväbelns tält? Nej, det vet jag förut! För tanken ditåt må jag just veta kut!, Men Stolts trädde in — och en syn han der såg: hans fästmö i famnen på fältväbeln låg. Jaså, du! röt Stolts med förfärende röst, som isande kylde den trolösas bröst. Åh, ligg der! Han gick, och drog tältdörrn igen om Anna och hennes förtrollande vän. Och natten var icke på skuggor så rik som brinnande tanken, när — blek som ett lik — den ärlige Stolts sig åt skogen begaf med önskan att nu ligga görad i sin graf. Se, det var den lofven och det var den tro, psom hon svor mig evigt till fröjd och till ro..s Jo, nu ska väl pojkarne grina och le — men, fan i min själ, om jag det tål att seln Ur gullröda ekyarne morgonen gick... Och Stolts, vid reveljen, med fasthet i skick steg fram och sig ställde, dock sluten och stum, i fältväbelns trupp på sitt vanliga rum. Gif akt! kommenderade fältväbeln käckt, och krigsmännens linia till rätning vardt sträckt.. Men Stolts, korporalen, stod trotsig och tvär med armarne stödda emot sitt gevär. Åh, stå ej, din dj.-.1, och glo under lugg ! röt fältväbeln häftigt, och lyfte till hugg den blottade peampen med håneande min. Du nog skall bli mjukad, din långe kanin ! Men Stolts grep musköten i blixtrande hast, ett dråpslag han mättade.. kolfven så brast. Betalt, som qvitteras — kom detta i håg! Och fältväbeln rak-lång i stoftet der låg. Åb, Jesus — jo, nu har han just ställt det väl!Gemensam var fasan, som flög i hvar själ. Och blek fördes Stolts till polisvakten bort... men blekare skulle han bli innan kort. Små blommorna vissnade, natten blef läng, och tyst var i skogarne fåglarnes sång; men snart hade lifvet sin vexling bestått, och sommarn log åter: ett år hade gått. Och mötet stod åter på Axvalla hed, och gossarne svängde sig just med besked. Till arkebusering af konungen dömd, satt Stolts uti häktet, af Anna förglömd. Hans moder till afsked besökt honom der, Säg Anna att, liksom jag höll henne kär, jag sveket förlåter ! så hade han gagt... Men sorgen den gamla i grafven nu lagt. Hvad har jag väl längre att lefva här för? Jag dör ju så ärligt som krigsmannen bör! Försont med min Gud, vill jag ingenting mer än att jag ej modfålld åt döden mig ger. Den timma var inne, då qvällsolens brand bebådade gången till främmande land, då vindarne tystnat från lekar och strid vid lifvets förvandling till slumrande frid. Men trummorna hvirflade. Trupp efter trupp plutonvis från heden marscherade upp, formerande fyrkant mot skogsdungens bryn, en lefvande mur med förgyllning af skyn. UCn träden och kullarne rundt der orskring bekläddes af folkskarans brokiga ring. Och Anna — kanhända bland mängden hon var: och stod ibland gossarne smyckad och rar. Der kom delinqventen. Hans kind var väl blek, men ungdomens styrka i döden ej svek. Paradklädd emellan patrullen han gick med stadiga steg och med frimodig blick. Kommando-ord ljödo: På axel gevär! Och lederna rätades längre i sär, när Stolts inom öppnade fyrkanten kom — och suckande vände sig folkskaran om. Hans dödsdom var uppläst. Och solstrålen föll med frid på hans anlet, som ännu behöll in manliga fasthet, der redo han stod tt offra åt jorden sitt lifsvarma blod. Farväl, kammerater! För mig blef det kort: nu skils jag ifrån er, beredd att gå bort. Haf tack så, j gossar, af hela min själ för troget kamratskap... och nu då farväll )ch fåfängt en hvar sökte hämma den tår, om långs efter kinderna röjde sitt spår, är Stolts fördes bort, lika lugn som han kom, ill grönskande bänken med kistan bakom. Iusköterna skramlade; pipornas glans sen dystert mot skyarnes blodröda krans. h nej, ipgen bindel! Han satte sig ned, ch hjert-tecknet fästes på krigsmanna-sed. Rätt så, kammerater, ... och stum blef hans röst: ;n blixtrande döden flög in i hans bröst, sh ekot upprepade skotten på nytt; libaka sjönk kroppen — hans själ hade frytt. ch Anna — kanhända gaf hon till det skri, m skar genom luften ... nu var det förbi. en tigande folkskaran skilde sig åt, t vandra till hvila enhvar på sin stråt. en skuggorna vidgades. Dagen försvann, ss sista belysning på moln-väggen brann. ån lägret Jjöd mansk psts korum till bön — h natten sig sänkte ki:ng fältet och sjön. Vid underrättelsen om Tegners död. Den skönsta stjernan uti stjerneringen På sångens himmel klarnar mar och mar.