Aftonbladet – 24 november 1846, sida 2

Vid underrättelsen om Tegners död. Den skönsta stjernan uti stjerneringen På sångens himmel klarnar mer och mer; Och svanen sjunger, höjande på vingen, Sitt afsked han oss så i toner ger. Till svar vi få på våra sorgsna frågor: Fiyttfogeln följer blott sitt fria val; Ack! länge honom vinkat ljusets vågor, Nu badar han i dem, i solens lågor Han offrar sina lidelser och qval. Väl Dig, du store Ande! Tidens floder Ej kunna skölja bort ditt farstenamn; Ditt lif — en kollonad af ärestoder Med sångens hvita andar i sin famn. Som snillets blick allt mörker undantränger,! Din verld låg klarnad ständigt för din syn; Du var volkanen lik, som klippan stänger, Men glad och djerf sitt djupa fängsel spränger, Och kastar eid och lava högt i skyn. Ditt rykte blef en örn, som kringflög jorden Och fören han famnat den fick ingen ro, Som Du har ingen sjungit än i Norden, På folkets läppar dina sånger bo. : Hör hur de klinga, djupa, underbara, Hvad storm och flamma i din poesi; Den skall en ny Norränatunga vara, Att Sveas söner ljudligt uppenbara Det sköna i att vara svensk — och fri!