Aftonbladet – 24 november 1846, sida 2

VD DASMASRS BY AUD våR PL Ivar TT alt LAR Aer Inom, så hade det stått bättre till i landet: måtte man ej, i annan mening, få anledning att säga detsamma rörande Konung Oscar! I — Som några läsare af ett ställe i vår anmälan om hr GQCarlns Romanser ur Svenska Folklifvet orätt dragit den tydningen att några af dessa romanser skulle vara skrifne på prosa, så få vi nämna, att detta icke är händelsen, utan äro alla författade i bunden form d. v. s. på vers. Vi begagna med detsamma tillfället, hvilket utrymmet ej medgaf i lördags, att meddela en af dessa romanser i dess helhet: KORPRAL STOLTS. På vägen, som leder till Warola by, steg dammet i rivglar mot himmelens sky; och pilträdens löf jemte blommor och strå vid dikena vaggade tunga och grå. Beväringen kom. Och i spetsen gick främst den spräcklige trumslegarn... han var förnömst... Men får-skocken ängsligt till fötterna tog vid första signal, som på trumman han slog. Det är, tänkte barnen med undran så full, bestämdt generalen med trumma af gull! Den sken ju mot solens förgyllande ljus så klart såsom torntuppen sken på guds-hus. Ack, Stoltsen är med — och munderingen på... nej, kors, se hur grann ! ropte glädtigt de små. Och ankor och gäss satte benen i gång, en flaxande för-trupp med skriande sårg. På planen vid dammen, der snöplogen står, skrek löjtnanten: balt! Och till vinklar och vrår den modiga svärmen i krigare-skick på jäntorna sköt mången tändande blick. Här skulle från marschen man rasta en stund — och by-krogen öppnade svicka och sprund. De törstande gossarne svängde sig käckt med nummern på hatten i stätlig respekt. Och Stolts, en korpral, lite brunstekt på hyn och vacker och lång, ställde kosan från byn; till fästmön han flög på tre qvarts permission: hoa bodde helt nära hans torp der på mon. Men knappt han till smedjan vid korsvägen hann, än Anna kom springande, utstyrd och grann: hon skulle, kantänka, på gosssrne se och Fredrik en släng-köse åtminstone ge. Halt, stannz: ! skrek Stolts, och belåten och varm han slog omkring flickungens midja sin arm; och mildt, såsom asparnes vindstilla lek, gaf hjertat sig luft i hans språkande smek. Och hett brände solen, men hetare dock brann kärlekens glöd under krigsmannens rock... Nej, höger-om vänder er: Anna, jag tror patt än jsg kan hinna en titt in till. mor ! Den gamla ej vidare sagt någonting, sen Anna han gifvit begäfning och ring; men nog hon förut käxat mot det ändå, fast han i sin klokskep ej aktat derpå. Jo, hon skulle trå efter fältväbeln nu, ooch bera af högfärd att kallss för fru! Nej, jag känner tösen min bättre än så.., Inatt mig hon hör till, kan jag sätta mig på! För Stolts och hans jänta det redan lyst ut och bröllopet skulle, när mötet var slut, till midsommar firas med blossande ståt; och härom i samspråk de nu följdes åt. Ett bösshåll från vägen soldat-torpet låg... Det torpet stod jemt för små gluttarnes håg: mor Stolts gjorde konstiga tuppar af garn BR ÄR så VaCKra pe PP fär EM vid gafveln, dit humlegårdssnärjet sig smög. Af pingstliljor stod der vid dörrn en rabatt, och Westgöta vapen vid tak-listen satt. Hit ställde trolovade paret sin gång. På afstånd ljöd gamla-mors gnolande sång: hon sjöng på en psalm-vers med gudeligt sinn, och tänkte på son sin — när just han steg in, j i 4 ÅL Och söt-apeln reste sig grenig och hög j L rt MÅ Gud signe dig, barn... Men, hvad är det jag ser? I Jo, Anna — kontant .... Nå, så sätt er då ner!S Kors, nu skall väl månen ett yste-kar bli, N När inte mamsell snärter svärmor förbi! r Att Fredrik ej gick genom byn, förrän han I psagt gumman farväl, nog jag tänkte minsann, n och tack skall du ha... Men se, det vet jag visst 5 alt nu blir det ängsligt och illa som sist ! a Åh, strunt, mor: j känner ju grannliga väl ? att jag häller å er af hela min själ! ? Och Anna ser till er — och tro mina ord: ? att rarare sonqvinna aldrig är spord :? Gud gifve-så vore — och gumman sig tog 0 52 långsam pris snus på den suck, som hon drog — sc Men du, Anna, det må ba i dig ändå ni att rarare man har du ej kunnat få! ti Det vet jag att aldrig han gjort mig för när — M nej, titta nu båra, hur ståtlig han är... sk Nå nå, kära Anna, det allt kan bli godt, ka när väl inför presten hvarandra j fått or fa vars! inföll jäntan, och slog så en knut P å silkesduks-hucklet: hon nu ville ut. or I vet, mor, att aldrig jag illa har ment... il Men, Fredrik — jag räds att du kommer för sent? ti Jena ärlige Stolts sade gumman farväl nå ch gick så tillbaka, med fröjdefull själ, 50 it äter med truppen marschera åstad; De ch Anna var också förtrolig och glad. ati Gud vet, du mitt socker, om jag kan stå ut M tt bida och vänta tills mötet tar slut — de og får du väl komma och der helsa på? a ag lofvar dig, tös, att du roligt skall få! pingst, ja .. om bara du dertill dig tål ;h Anna slank från honom, hal som en ål. ill marsch skrällde trumman. Beväringen gick — en Stolts såg ej blicken, som fältväbeln fick. l