Aftonbladet – 21 oktober 1846, sida 2

svär, utan allt reglementerande. Hvar och en boktryckeriegare, lemnad åt sig sjelf att sjelf sörja, bäst han gitter, för arbetets gång och sina fördelar, skall visst icke stadna i förlägenhet om arbetare för godt pris, fastän han ieke har någon auktoritet att vända sig till om inoch utskrifning ur låran, om konstförvandtsoch faktorsbrefs utfärdande m. m. — Dagliga erfarenheten af så mänga boktryckerier utom societeten och af det stora här ofvan antydda exemplet bestyrka sanningen häraf. Societeten måste således haft något annat ändamål, och detta har ju societeten också uttryckligen tillkånnagifvit; societeten har velat genom sitt reglemente betrygga åt boktryckeriarbetarne anständig bergring och åt deras redan fonderade kassor framtida bestånd. — I sanning, om detta icke är ändamålet med det nya reglementet, eller om detta ändamål icke vinnes, så har det tillkommit i en olycklig stund och förtjenar allt det tadel, det fått uppbära. — Hvad i detta reglemente finnes föreskrifvet om ordningen vid arbetet, dertill hade icke behöfts något reglemente eller någon societet; hvar och en boktryckeri-patron är i den vagen sin egen bästa rådgifvare och den bästa regulatorn för sin officin; icke heller behöfver societeten skrifva något reglemente för att få en förteckning tryckt öfver årets litterära produktion; ett åtegande, som med mera skäl kunde anses tillhöra herrar förläggare, bok-, musikoch konsthandlare gemensamt att tänka på. — Säledes gagnar reglementet icke konstförvandtskapet, och befinnes det icke af någon vigt i afseende på den samhällsklassens framtida bestånd och förädling, så ser jag icke, hvarföre societeten har beslutit sig till så betydliga uppoffringar, som den nya ordningsstadgan i sjelfva verket innebär, och jag inser då icke heller, att societeten för närvarande har något annat skäl att hålla sig tillsammans, än att hon, före sin upplösning, mäste se till, att resten af de 2000 rår rgs, som hon anslagit till Gutenbergska Stiftelsen, först liqvideras. — Det säkra är, att societeten för sin egen del, om frågan blott är om arbete för godt pris, icke hehöfver något reglemente; om ett sådant är någon till nytta, är det konstförvandtskapet; men, då hon nu, för sin välmening att, med uppoffrande af egen fördel, tävka på konstförvandtskapets bästa, fått uppbära förolämpande tillmälen om skråsinne och despotiska afsigter, tror jag, att sociereten gerna kan ät konstförvandskapet öfverlemna att sjelft reglera för sina kassor, såsom deras eget bästa det fordrar, hvilket ock ganska lätt bör låta sig göra, utan att boktryckeriernas egare blanda sig deri. Om jag bar den öfvertygelsen, att ingen bör gå in som arbetare i boktryckeriyrket, utan att han genomgått apologistskolan och derigenom fått så mycket skolstudier, att det tillfälle till bildning, sjelfva sysselsättningen vid ett boktryckeri har med sig, icke går obegagnadt ur händerna, icke behöfver jag dertill ett reglemente; jag gör i min sak hvad jeg behagar och får sjelf vidkännas följderna, om de mot förmodan skulle blifva motsstsen af hvad jag åsyftat: aktning för sig sjelf och för yrket. Jag brer i denna punkt öfverröstad vid reglementets uppställande; men icke hindrar det mig eller dem, som tänka lika med mig, att göra ett visst högre mått af skolstudier till vilkor för inträde i yrket. Om jag är öfvertygad, att det, för att blifva en rättskaffens arbetare i boktryckeriyrket, icke är nog med att lära sig bamdgreppen, sätta en sida korrekt och dechifferera ett svårläst manuskript, hvilket allt af ett qvickt hufvud kan vara lärdt snart nog, utan att dertill erfordras, liksom till hvarje annat yrke, om man skall arbeta med framgång deri, kärlek för purktuel ordning i arbetets gång och kärlek för sjelfva yrket: att dertill dessutom fordras stadga i karakteren och mognad till förståndet, saker, söm icke vinnas genom ett flyktig inhemtande af någsa handgrepp och färdighet att läsa otydliga manuskripter: att dertill fordras det unga sinnets uppfostran till tålamod, till flit och ihärdighet, och att en sådan uppfostran är icke gjord på ett eller par år, utan att dertill fordras just det lustrum af en menniskas ungdom, då karekteren skall bildas för hela ens kommande lefnad, det mellan 15 och 20 år, — om jag nuär öfvertygad om allt detta, så handla jag och de, som tänka lika med mig, efter vår bästa öfvertyge!se härutinnen, uten att vi beböfva genom nåägot reglemente försätta oss i nödvändighet att försvara oss mot beskyllningar för egennytta och skråsinne inför en allmänhet, som icke alltid så noga väger skäl och motskäl. — Man har nu en gång fått i sitt hufvud, att en lärotid af 5 å 6 år är ett grymt tvåpvg på den ädla friheten; men Guderne må veta, om de, som pestera öfver tvånget. hafva rigtigt gjort sig reda för, huru det går till att uppfostra en menniska till den sanna friheten. Man har anmärkt det tyranniska i de paragrafer, som stadga, att en boktryckeri-arbetare kan genom vissa förseelser i hast förlora sin kondition. Litet har den förstått af sakens natur, som så dömer. — Det gifves fall vid ett boktryckeri, då en arbetares vårdslöshet icke allenast kan förstöra betydligt egendomsvärde, hvarför möjligen ersättning kunde utkräfvas, utan till och med blottställa boktryckeri-egarens kredit, heder och välfärd. Vi känna något hvar t. ex. anekdoten far ar a ra a a ar hn a a