JILUT, SUI ULESLANBER HIT VV TAPUSIUSRUS, UMIYTP med andra ord den liderliga, den otäcka friheten, som så gerna usurperar den heliga frihetens namn och vill tiliegna sig hennes rättigheier, utan att -ens känna hennes åliggande. — Sann kärlek till ordning uppammas icke genom straffbestämmelser, men skyddas af dem. Vår nya Ordningsstadga har blifvit utarbetad i en tidpunkt. då frihet i näringar är lösen för dagen och med rätta påyrkas af alla, som inse nöd vändigheten deraf för samhällets trefnad och be-stånd. Jag är ock öfvertygsd, att ingen af dem, som varit med om uppsättendet och granskningen af denna siasdga, ens kunnat drömma om, att deri -skulle fin någon inskränkning i hvad man rimligtvis kan förstå med frihet i näringen. — Helt soförväntagt har societeten dock för sin välmening fått uppbära förebråelse för skråsinne, för despoism och egennytta. — Om dessa beskyllningar i o alldeles ogrundade, har man deremot ycket mera rätt i den förebråelse, man gjort oss under förutsättning af den förra beskyllningens rigtigbet: man har förebrått boktryckerisocieteten att bafva velat föregå andra näringsidkare med ett så dåligt exempel. Är exemplet i sjelfva verket så dåligt, som man velat låta påskina, så är tviivelsutan societeten skyldig sin plats i samhället, sin ställning till tidens arbete, att så fort vätta sitt misstag. Den öfver alla tvister upphöjda rätte!sen och den lättast gjorda är den, att societeten upplöser sig. För dem, som uti vår nya stadga icke kunna läsa annat än egennytta och despotiska böjelser, och för dem, som icke vilja eller kunna taga skäl, vore detta åtminstone ett bevis, som talade Jag förutser ganska väl, att ett sädant beslut skall väcka oro och bekymmer hos konstförvsndiskepet, som vant sig att betrakta 80cieteten som sitt beskydd, hvilket hon ock i sjelfva verket varit och ingenting annat. Men det har ingen fars, tänker jag: tvärtom, ett sådant steg kan blifva ganska helsosamt för konstförvandtskapet, som väl kan behöfva väckas till en mer Jefvande Känsla af sambällighetens nödvändighet, af nödvändigheten att samråda och hålla om ett i de vigtiga interessen, de hafva gemensamma. Bildningens framsteg hos denna samhällsklass äro vitsordade af Gutenbergska stiftelsen och den nyligen inrättade Typografiska föreningen på ett sätt, som man för 30 år sedan skulle ansett för en utopisk dröm, och-af den bekantskap, jag haft tillfälle att göra med ledamöterna i direktionen för Gutenbergska stifielsen, sluter jag, att män finnas inom corpsen, som ega tillräcklig förmåga att hålla honom tilisarmans och leda de öfverläggningar, som skulle bii en följd af boktryckerisocietetens upplösning, till ett för deras kassor och dem sjelfva helsosamt slut. Med få ord, jag anser konstförvandtskapet moget att träda ur det förhållande af förmynderskap, hvari det hittills stått till societeten, och denna sednare icke vidare behöfva skydda det genom lärlingars inoch utskrifvande, emedan konstförvandtskapet i sina kassor, i sin bildning eger, med sammanhållning och enighet, sjelft tillräckliga resurser att trygga sin framtid och sitt sjelfbestånd. — Detta är min tanka; andra, med annan erfarenbet, kunna tänka annorlunda. : Underligt, skall man säga, att ingen af herrarna tänkte på den saken, inan de gjorde sig besvär med reg!ementet, Js, må säga! Jag undrar sjelf derpå och hade visst heller aldrig kommit att tänka på, att det möjligen kände vara annorlunda än det hittills varit; men då Minervas fortsatta otidighet mot Aftonbladet hade ådagalagt omöjligheten att öfvertyga våra belackare om grundlösheten af deras beskyllningar med andra skäl och bevis än det ovedersägliga, att societeten upphör, uppstod heit naturligt den frågan, huruvida konstförvandtskapet skulle kunna sköta sig sjelft, societetens inoch utskrifnivgar ur läran förutan, och efter min, visserligen högst inskränkta, bekentskap med corpsens personal visade sig utsigten härtill i sanning lofvande. Meningen med denna framställning bar varit, att motivera min slutliga anhållan bos ordföranden om följande propositioner till öfverläggning och afgörande: 1:0 Huruvida boktryckeri-societeten anser sig vara i behbof af något försvar mot de beskyllningar, bon, i anledning af sin nya ordningsstadge, fått emottaga för skråsinne, despotism och egennytta, eller om hon saklöst kan lemna dessa beskyllningar åt glömskan. 2:o Om något bevis på societetens oskuld anses vara nödigt, hvilketdera som då bör föredragas: det, som gör allt annat öfverflödigt, societetens upplösning, eller en deduktion och skriftvexling. 3:0 I fall detta sista nödvärn skulle befinnas rådligast, om icke då en förnyad granskning af regJementet borde förutgå, och dertill väljas fullkomligt opartiska män utom societeten. 4:0 Om icke, sedan denna opartiska kompromiss inkommit med sitt betänkande, detta jemte sjeifva corpus delicti, eller den nya ordningsstadgan, kunde få cirkulera till societetens alla ledamöter, som egde att dervid göra sina anmärkningar. 3:o Om icke, sedan alla dessa anmärkningar jemte kompromissens betänkande åter inkommit till societeten, denna borde då, till genomseende och granskning af alltsammans, utvälja en kommitte, med åliggande att utarbeta ett nytt förslag i stöd af all nu vunnen ny uppiysning. 6:0 Om icke, sedan denna kommittt vore färdig med sitt arbete, societeten kunde in corpore samlas för att besluta, huruvida reglementet nu vore i det skick, att det kunde föreläggas societetens i Stockholm och landsorten samtlige medlemmar tilll: antagande eller förkastande. 7:0o Om man icke, för närvarande åtminstone, : kunde öfverlemna åt framtiden och den då lefvan-. de societeten att besluta, hvad tillgörandes vore, il j fall så olyckligt åtbära skulle, att detta sista med så mycken omhugsan ändtligen till ståod komna reglemente skulle af den tidens pluralitet ändå förkastas, Stockholm, som ofvan. Zacharias Heggsström. Till Högtärade Boktryckert-societeten! Då det anförande, som en af societetens iedamöter, boktryckaren i Carlskrona, hr Georg Ameen, insändt till sednaste sammanträdet, jemte hr boktrvckaren Zachsarisoc Hacoccdträme daraf förantadda I,