Aftonbladet – 21 oktober 1846, sida 2

Jag jemkade mig genast åt dörren, emedan jag icke fann det passande att, för det man kan intränga genom lykta dörrar, besvära folk vid en så olämplig tid. Men min sångmö, ehuru fruntimmer, var mera obesvärad; hon ville gå omkring i rummen och se om sllt var i behörig ordning. Men nu resie f. d. kapare-kaptenen sig upp — och fraraställde en anhållan om bidrag till det blifvande Quartbladets. Då skulle man ba sett bur brådt min sångmö fick alt aflägsna sig. Jag följde henne, och vi befunno oss snart åter nere på gatan och i nästa sekund hemma i min boning. När jag nu blickade på min sångmö, blef jag icke litet förvånad, ty med henne hade en förundransvärd förändring föregått. Hon varicke mer den åldriga, fula, motbjudande varelse, som för några timmar sedan väckt — om icke just min leda, åtminstone min kallsinnighet. Hon hade blifvit minst tio år yngre till utseendet, och huru mycket vackrare hon nu var — ja det var en Just att skåda. Ögonen hade fått en klarare färg, en mildare glans; pannan var mindre skrynklig, hyn mindre grå, näsan mindre lång, munnen mindre bred och tänderna mindre svarta. Dessutom var hela gestalten finare och smärtare än förut, och sjelfva klädseln förekom mig vackrare och mera vårdad. — Du syns förundrad öfver den förvandling som med mig föregått, sade hon; men ingenting är enklare. Den är en följd af den första resa du med mig gjort i den verkligt sköna diktens regioner. Gör dig värdig att jag en anran gång personligen besöker dig, och vi skola snart anträda en ny luftresa. För hvarje gång skall du vid återkomsten finna mig vackrare, tills jag blir sådan du från ungdomen målat mig i din inbillning. Jag viHe fatta hennes hand, men hon var försvunnen och jag stod ensam, med armen lutad mot mitt skrifbord, Xx.