Aftonbladet – 17 oktober 1846, sida 2

ner och mindre insipid dikt den värda allmänhe-ls en nu är i stånd att smälta eller åtminstone attli luka. Att i våra dagar läsa en roman är ickelj mera ett dagsarbete, eller, om man så vill, dags-l. verke; man måste för detta ändamål hardt när uppi göra månadsaccord med sitt samvete. Huru länge dessa kolossala vitterbets-machinerier skola fortfara att gå — för penningar. beror, näst Gud; på all-! mänbetens gosa smak eller tålamod; ty om också aldrig mera den förra kan återväckas, torde väll: ändock till slut det sednare kunna uttömmas. Den l, som ej släpat sig andtruten på Den vandrande ju. den , torde väl göra det på Grefven af Monte I Christo,. Det åtgår nu för tiden, om icke mera : tid, åtminstone mera pepper och trycksvärta att göra sig ett namn för dagen, än förr i verlden att Il söra sig ett för evigheten. De arbeten, genom l hvilka Alexander Dumss så nitiskt äfles att visal sig vara en svag dödlig, genomläsas knappt på vec4 kor och månader, — det, hvarigenom Goldsmith !. gjorde sig odödlig, beqvämligen på en eftermiddag. , Qvalitetens kategori är. tvertemot logiken, på väg att slå öfver i qvantitetens. ) Man kan skämta öfver detta förhålande; men ! är det då blott och bart roligt? Finnes det ickel! afven en synpunkt, hvarunder det visar sig bed:öf11 ligt nog? Om man bortser från den nämnda lit-4 teraturens komiska korpu!ens och betraktar de för-; skämda vätskor, som cirkulera derinnanföre och som hota att besmitta usgdomen och derigenom framtiden med sin egen förruttnelse, får fenomenet tt annat utseende. Romanen, sådan den nu till-! handahålles i diverse bibliotheker för godt pris.l. utgör den huvudsakliga lektyren för en hel klassi, af menniskor, hvilkas andliga helsa icke kan vara l. likgiltig för ett sambälles moraliska bestånd. , Det vore derföre af vigt, att strängare, än nu sker. granska beskaffenheten af den själaföda, som sål frikostigt räckes den, och som ofta ej innehåller annat än ett mer eller mindre dyrbart gift, hvarmed en njutningslysten ungdom lönnmördar sin tid, småningom undergräfver sin fantasis naturliga oskuld och energi, samt försl-ppar alla sina sedliga krafter. Ty hurudana äro dessa vittra mästerverk ör dagen, som så oupphörligen importeras i vår litteratur: och konsumeras med en febril förtjusning? Gifves i de gamla Amadis-romanerna någonting mera befängt, rent af ursinnigt, än äfventyren i Grefven af Monte-Christo,; eliter i 18:de seklets frivola vitterhet någonting osedligare, rent af smutsigare under en bländande, färgrik och förrädisk omklädnad, än t. ex. Adriennes och Djalmas dödseller brudsäng i Den vandrande juden? Och sådana läckerbeter njutas dock, och det just icke i tysthet, af våra unga damer, bland hvilka många icke torde kunna höra Voltaires klassiska Pucelle ens nämnas utan att rodna öfver öronenp. Författaren klagar alltså öfver den moderna romanlitteraturen. om hvilken han ganska omotiveradt och; såsom det synes, utan nog bistorisk kuvskap, för att rättvist jemföra äldre och vysre tiders romancykler, säger, att den pi sednare tid lagt ut sig på bredden till en ofantig koloss af blott och bart yttre storlek. Detta är, för att nyttja förf. egna termer, både till qvalitetens och qvantitetens kategori ytligt oc losannt taladt. Ati den moderna romanen utTv.dgat sin sfer genom upptagande af ett större lantal slag af ämnen till behandlizg i sina skilI dringar, kan visserligen ej nekas; men detta I må så mycket mindre räknas den till fel, som Idet tvertom i sig sjelf måste utgöra en stor Tförtjenst. Att densamma, åter, skulle uppenTbara en blott och bert yttre storlek, d. v. s. len qvantitet utan behörig qvahtet, kan icke lanmärkas om spnat än vår tids underhaltiga I produkter i denna genre, liksom i all annan. I Den ofentlica vidden af de moderna romanerne, I hvaröfver man så mycket beskärmer sig, bar ganska tillräckliga motstycken i äldre tider, t. lex. för Tyskland i de Lafontsirska, Mällersks, Spiessska, för Frankrikei de Crebillonska, Scarronska, för England i de Richardsonska komI positionerna, för att icke rämna tusentals ardra. Richardsons Ciarissa Harlowe ser man ota i 44 starka band, om 3 till 400 sidor hvardera. Går man ända till romanens forntid, så traffar man hos den en korpulens, Isom ötfverträffar: alla sednare perioders. Hvar l läser mean i våra dagar rågon sådan, som i längd kan rmäta sig med Amadis, Esplendian, Lisuart af Grekland 0. s. v.? ) Talar man åter om qvaliteten eller det inre SI moraliska, likasom artistiska värdet, så är an; loppet mot den moderna romanen snart sagdt ) obegripligt. Att man i våra dagar påträffar verkligen osedliga alster i denna skaldeart, nekas icke; men deri ligger ingenting utmärkande Iför vår tids romaunlitteratur, emedan dylika parasitprodukter funnits i alla perioder och förr i verlden långt värre än nu. Man skriker om l Eug. Sue, Alex. Dumas, George Sand; man j framdrager, sisom författaren i Frey, den VanIdrande Juden, Grefven af Monte Christo o. a. Id.! Hvad menar man med så narraktiga utIfall, hvilka synas egnade att afslöja intet annat län litterär afund, eller förargelse öfver, satt egna g snillefoster på vers eller prosa nödgas stå i en t) viss bakgrund, under det att allmänheten fint!ner ett djupare intresse i dessa utländska mästares RN RN ER