Aftonbladet – 14 juli 1846, sida 2

Det ljöd en allmän bifallsstorm; men Gusta förstod att bestämdt vända hvarje beröm å Alanda, i det han bevisade, att hon genom de afgörande böndernas framfiyttande långt föru beredt och varit viss om de hvitas seger oct endast roat sig med att underkasta honom et lätt prof. Så snart sällskapet åter hade skingrat sig hvissade Seraphine förtrol:gt: Jo jo, du oöfvervinnerliga, nu har du ändå funnit din mä stare. Det är likväl godt stt Henrik har före: trädet i det afgörande spelet om ditt hjerta: annars kunde svensken blifva farlig för er båda. ,Hade du icke svurit vid sjelfständighetens fana, svarade Alanda skämtande, så skulle jag råda dig att försöka dina ögons. eld på denne nordländarns kalla hjert2.v Jag är riktigt rädd för honom,, hviskade Seraphine blygsamt. Så lycklig är icke jag ... jag hatar honomy försäkrade Atanda med blixtrande ögon; pvisa honom bara din fruktan, och han är genast eröfrad, det är just detta intryck, som hans få. fänga fordrar. — Var icke barnslig! jag vill bistå dig., Bistå?, suckade med ömhet Seraphine, det är lätt sagdt. Men ensam måste ju jag först beträda den ferliga kärlekens väg... Ack, icke törs jag det. Jag vågar ju knappt möta hans genomträngande ögon. G5r bara som jag säger, sade Alanda bestämdt, men medlidsamt leende å! henne; barncliga svaghet. Ack hur gerna ville jag lofva det ... men säg mig åtminsone bur du menar. Skall jag