Aftonbladet – 14 juli 1846, sida 2

rar som ett asplöf. Då hon får se sin svåger, gör bon en talande åtbörd med hufvudet och lägger handen på hjertat, liksom att bedyra sin oskuld. Ordföranden. Har frun, sedan sista ransakningen, dragit sig till minnes något, som frun nu önskar enföra och uppdaga angående mannens förgiftning? — Fru Ekvall, (med svag röst.) Jag vet och känner ingenting om förgiftningen och kan ej uppdaga annat eller mera än jag redan erkännt. Ordf. Frun har ju nekat all delaktighet i mordet; jag kan icke erinra mig, att frun bekännt något i förgiftningssaken; hvad anser frun sig hafva erkännt? — Fru E. Jag har erkännt, att jag beklagat mig för barnen öfver Ekvalls svåra momanger. Hvem skulle jag väl beklaga mig för, om ej för mina egna barn? Och om Sofi af mina yttranden kunnat falla på den rysliga tankan, att förgifta sin far, måste äfven jag förebrå mig hväd som skett och i mitt återstående lif bittert ångra mina ord om Ekvall. (Gråter.) Aklagaren tillkännager, att herr Dahlberg blifvit kallad, för att upplysningsvis höras i målet. Under detta förhör aflägsnas fru Ekvall. Herr Dahlberg inlemnar ett skriftligt yttrande, deri yrkas, att åtskillige i fru Ekvalls gömmor tillvaratagne, från honom till fru Ekvall eflåtne bref, såsom innefattande enskilde förtroenden, icke måtte göres till föremål för offentligheten och att han, i alla händelser, icke borde för brefvens innehåll bindas till ansvar. — Aklagaren upplyser och styrker med den å herr Dahlberg utfärdade kallelsen, att ansvar icke blifvit å honom yrkadt och ordföranden tillkännager, att något annat ur ifrågavarande bref icke kommer att meddelas åt offent!igheten än hvad som anses kunna röra sjelfva saken :och dermed äga sammanhang. Ordf. uppläser ur ett bref af d. 46 Aug. 1845 från herr Dahlberg till sin svägerska, fru Ekvall, en strof af detta innehåll: Min stackars olyckliga Hedda! Här återsändas Sofis och slottspredikantens bref. Vi hafva läst och omläst dem många gånger, läst och gråtit. Huru skulle jag kunna vara ord på Sofi? Hon hade säkerligen för sin grufliga handling stora skäl, som rättfärdiga henne inför Gud och alla, åtminstone alla rättlänkande menniskor. Ordf. fäster nu herr Dahlbergs uppmärksamhet på do tilltalades försök, att genom lögner och förvridningar, bekännelser och återtaganden, insvepa målet i en slöja af dunkelheter, uppmanar honom att gifva slägtskapen till pris åt sanningen och lemna alla de upplysningar han tilläfventyrs kan ega om rätta bevekelsegrunden till kontrollören Ekvalls mord samt tillfrågar hr Dahlberg, hvilket det stora skäl kunde hafva varit, som, enligt uttrycket i hans ofvan citerade bref skulle rättfärdiga Sofi inför både Gud och menniskor. Detta skäl — svarar herr Dahlberg — kan jag ej offentligen meddela. Då herr Dahlberg samtycker, att enskildt inför rätten förklara sig öfver nämnde uttryck i brefvet, tillsäges menighbeten att afträda ur tingssalen. Af denna anledning uteslutes äfven här en del af det påföljande förhöret. Ur ifrågavarande bref uppläser hr ordföranden nu en annan så lydanke mening: Väl vore om Sofi gjort sin bekännelse så tydlig och klar, att inga vidare upplysningar behöfts, samt tillfrågar nu hrDahlberg hvad han härmed åsyftat. Den sednare förklarar, att han med det anförda endast afsett gifva tillkänna sin önskan, att målet så fort möjligt vore kunde blifva slutligen afgjordt,hvilket vore af vigt för Ekvallska sterbhuset i ekonomiskt hänseende. Aklagaren erinrar, att kontrollören Ekvall varit en mycket ordentlig man i sina affärer och säkerligen icke underlåtit anteckna penningegåfvan till sin dotter om en sådan gåfva verkligen skett, till upplysoving hvarom åklagaren anhåller att Dahlberg. sam haft egentliga Bestyret med att ordna sterbhusets akonomi, mätte besvara rrågan huruvida han af Ekvalls böcker och räkningar erfarit vid hvad tid uppgifna penningebeloppet blifvit till Sofi utbetaldt. Denna upplysning yttrade sig Dahlberg icke kunna meddela, emedan han icke funnit någon anteckning derom. . Vidare yttrade åklagaren, att den först citerade strofen tycktes antyda ett svar på något bref till hr Dahlberg och frågade om så icke vore förhållendet. Hr Dahlberg förklarade, att svaret afgifvits i anledning af ett från fru Ekvall till Ds:hlberg sflåtet bref; och då åklagaren tillkännagafsin önskan, att detta bref kunde blifva för rätten uppvisadt, erbjöd sig hr Dahlberg, att förete de skrifttiga meddelanden, han under ransakningens fortgång erhållit från fru Ekvall samt gick efter åtskillige, af honom medförde bref från benne. På hr Dahlbergs begäran sätter sig åklagaren vid hans sida på en bänk i tingssalen, der de begge äro sysselsatte med granskning af brefven, för att finna rätt på det, deri fru Ekvall gifvit anledning till det ifrågasatte svaret. Då detta bref icke kunde igenfinnas, förklarade sig hr Dahlberg bestämdt minnas, att hans svägerska skrifvit, att Dahlberg ej skulle vara ond på hennes olyckliga dotter och tillägger, att andan af fru Ekvalls bref, äfvensom af brefyen i allmänhet, antydt hennes oskuldi förgiftningen och att han i denna anda besvarat dem. Ett bref framlemnas utan dato, i hvilket fru Ekvall på ett rörande sätt yttrat sig avgående tilldragelsen. Ordf. Det faller sig klart, att en slägting bättre än någon annan bör kunna bedömma inre förhållanden i familjelifvet och hr Dahlberg tillfrågas af denna anledning om han änvu tror på fru Ekvalls oskuld, oaktadt Sofi i sin bekännelse uppgifvit, att modren afvetat och varit delaktig uti Ekvalls mord? —— RR