Aftonbladet – 13 juni 1846, sida 3

Domaren förmanade nu Sofi både vänligt och allvarligt, att icke påbörda sin mor ett brott. bvartill denna är oskyldig, och att i sådan händelse återtaga hvad Sofi yttrat rörande modrens medvetenhet af och delaktighet i morden; men Sofi förklarar sig hafva följt sanningen och vidblifver hvad hon saägt. På åklagarens begäran höras 3 vittnen, hr doktor Holmbom, hustrun Gustafva Leijon cc sjuksköterskan Maja Lisa Andersson. Hr doktor Holmbom och Maja Lisa Andersson intyga sammanstämmigt, att Sofi Ekvall, som vistats å lazarettet i 44 dagar, hela tiden befunnits vara vid sans och fullkomlig sinnesredighet, med undantag af första veckan, då hön varit af matthet angripen och visat sig vara rädd efter mörkningen, äfvensom hr doktorn och hustru Leijon, som skött Svfi på lazarettet, vittna i det närmaste lika derom, att Sofi nu inför rätta hufvudsakligen berättat. hvad hon förut för sistnämnde två vittnen och landskamreraren Låndegren enskildt uppgifvik Hustru Leijon hade likväl hört Sofi I k vall blott i förtäckta ord antyda modrens deliktighet i dottrens missgerningar. Alla tre vittnena instämma deri, att Sofi Ekvall, sedan hon för dem aflsgt sin bekännelse, egt mera lugn i sinnet och bättre sömn om nätterna än förut. . Ordföranden framkallar nu till dombordet Sofis 44:åriga syster, Henriette Ekvall. För henne uppläses traktörskan Catharina Brandstedts vittnesmål: Detta. innehåller, att fru Ekvall skickat saker till Sofi vid ett ransakningstillfälle i Ingaryd, då Sofi, vid sakernas emottagande af vittnet, yttrat: jag är så ledsen, jag tror mamma blir häktad i dag; att Sofi, då vittnet aflägsnade sig, gått efter vittnet, fattat Vittnets hand och yttrat med en -handtryckning: helsa mamma och säg, att jag röjer henne aldrig, san aw vittnet, som vid dessa ord känt en rysning inom sig, sedermera omtalat helsningen för Henriette. Henriette förklatar, på fråga af domaren, att hon ej kan påminna sig hafva genom traktörskan Brandstedt fått någon helsning från Sofi till modren. Ordföranden -(till Henriette): Hvarföre voro ni så ledsne vid att ligga hos pappa? — Henriette. Han ville jemt ligga och tala vid oss, så att Vi ej finge sofva. Ordf. Henriette och hennes yngre syster Hedda lågo turvis i pappas säng. Huru ofta skedde det? — Henr. Hedda och jag lågo hvarannan natt hos pappa. Ordf. Hvad sysselsatte pappa vid dessa tillfällen efter som han icke kunde sofva? — Henr. Emellanåt läste han avisorne. Han väckte oss ofta för att språka med oss. Ordf. Talede han då något ovist eller oförnuftigt? — Henr. Han raljerade. Ordf. Hvad sade han då? — Henr. Jag mins icke. (Funderar.) Han väckte oss klockan 2 eller 3 om morgnarne, då han ville att det skulle eldas och kokas kaffe, och sedan låg han och pratade med 088. Nu införes Hedda Thorman. Hon har en gulrutig. duk knuten kring hufvudet, rödrutigt halskläde, svart. förkläde, blårutig klädning, som är temligen kort, så att man väl ser då svarta kängorna samt till och med något af den hvita strumpan. . Det förut barnsliga uttrycket i Heddas ansigte tyckes småningom hafva antagit drag af likgiltighet, eller Kanske Tättare, sinnesslöhet. Ordf. underrättar Hedda Thorman om Sofis bekännelse; uppmanar Hedda att äfven följa sanningen och omtala huru det hänger ihop med mordsaken. Hedda Thorman. Jag kan ej säga det jeg ej vet om. Ordf. Ar det sant, att du låtit lägra dig af Wilhelm? — ITredda T. Ja. Ordf. Har du ej varit rådd med barn? — Hedda T. Nej. Ordf. Huru hafva blodlefrarne tillkommit? — Hedda T. Det vet jag icke. Ordf. Mins du, att Sofi frågat dig huru blodlefrarne kommit i keppan, och att du då svarat henne: hvarföre skall mamsell röra i sådan lort? — Hedda T. Jag kan ej påminna mig, att jag någonsin sagt så. Aklagaren yrkar nu, i anledning af hvad Sofi bekänt och under ransakniogen mot fru Ekvall förekommit, att hon måtte förklaras skyldig genast träda i häkte. Fru Ekvall! fråger nu Sofi om hon kan sitta med lugn och. höra, att hennes oskyldiga mor skall föras till häktet, samt vänder sig derefter till berr slottspastor Wadelloch ber honom uppmana hennes barn att säga sanningen. Herr slottspastor Wadell svarar, att han i detta fall efter sin förmåga redan fullgjort öch vidare skulle fullgöra sin embetspligt, men att rätta stället dertill icke är här, och upplyser, ått Sofi, sedan hon ankommit till Lasarettet, under mycken ånger enskildt sagt till honom hvad hon inför rätten bekänt offentligt i dag. Fru Ekvall! förklarar, att dottren ljugit på henne, och önskar att Sofi mätte få ro på den bädd hon tillredt åt sig, kastar ögonen på Sofi och frågar ännu en gång, om hon kan se sin mor i ansigtot och anklaga henne. Sofi besvarar modrens ögonkast och vidblir äfven nu sin bekännelse om modrens delaktighet. ——ALL— —— — 00 —— -—äieeeco.x oooå