Aftonbladet – 13 juni 1846, sida 3

Denne återtog, nästån lika förlägen som Lise, sin. berättelse: — Jag ankom till operan, lät mig förföljas af några bland mina vänner och fattade hastigt berr dAuterres arm, i det jag utropade: rädda min heder!... DAuterres vänder sig om, och jag gör honom med darrande röst den bekännelsen, att jag var en ung flicka, som, drifven af en o0emotståndlig nyfikenhet, smugit mig från min mor, för att få beskåda operabalen, men att jag blifvit förföljd och nu darrade af förskräckelse. Under det jag uttalade dessa ord; bade jag fört berr SAuterres ur trängseln till ett hörn, der jag kastade mig på en stol och, under det han frågade hvem jag var och lofvade mig sitt beskydd, sedan han starkt moraliserat mig, stack jag fram-foten, men då han icke såg det, ropade jag att någon trampat mig derpå och framstack-den ånyo, så att han måste betrakta den. Herr dAuterres blef, vid åsynen af. toffeln, blek som döden och ropade, vänd till mig: — Det är omöjligt! Jag låtsade derefter utbrista uti snyftningar och sade till honocå: — Ack ja, det är jag! för mig tillbaka till mia mor. Han var så betagen af häpnad och bestörtning, alt det var jag, fom måste föra honom utur salen, i stället för att ban skulle dedssga mig. Vi stego upp i hars vagn. Då först synte; han återhemta sig, för att ånyo utropa: — Det är omöjbgt! I detta ögonblick eferycker jag misken, öfveitygad att lyktskenet skul!e gifva mina anletsårag en förvillande liktiet med min systers; hvarefter han utropade: Det är ni ... ja det är ni, mamsell! En ytterligare blick kunde imedlertid förråda mig; jag dolde derföre min förvirring och mina tårar Wi en näsduk, och på detta sätt anlände vi till hotellet. (Fortis. följer.)