Aftonbladet – 13 juni 1846, sida 3

— Ja så, sade fru Laloine med allvarsam ton, liksom hon fruktat, a:t den begångna dårskapen varit af tvetydig beskaffenhet. Men Lise delade icke denna farhåga; hon var öfvertygad att Leonce icke skulle hafva svarat med så glad och öppenbjertig min, om äfventyret Varit mindre passande att omtala. — Det är kanhända Cendrillons toffel? sade L:se leende. — Åh, det är ännu mera sällsamt, sade Sterny; denna toffel har förvridit hufvudet på en verklig prins, och det var jag, som då bar den. -— Huru kan dermed hänga ihop? frågade herr Laloine. — Ja, se det är just icke så lält att berätta. För omkring tio år sedan friade herr dAuterres, som var mycket svartsjuk, till min syster. Jag hade den tiden ett litet flick-ansigte och liknade henne mycket. Min svåger, ty han blef det sedan, är visserligen en hederlig. man, men ett intet är tillräckligt att stöta hans stränga grannlagenhet och etikett-vurm. Han bade en dag med mycket allvar: fästat min mors uppmäirksamhet derpå, att min syster visat sig i tofflor uti salongen, under det två å tre unga herrar voro närvarande, Herr dAuterres fann deruti en stor. oskieklighet. En afton under karnavalen fick jag, sedan han lemnrat oss, för satt bivista en bal på operan, ett narraktigt infall att plåga honom; jag klädde mig till fruntimmer, men för att riktigt stöta hans ömtålighet för det passande, påtög jag i stället för skor min systers tofflor. — Har ni kunåat begagna dessa tefflor? frågade Lise misstroget och glömmände med hvem hon talade. o— Dem tiden kunde jag nyttja dem, mamsel, sade Leonce skrattande. Lise bade mot sin vilja kastat en blick på Sternys fötter, som verkligen voro ovanligt små.