Aftonbladet – 13 juni 1846, sida 3

ofvan den något framstående håkan, antyder beslutsamhet och rådighet. Fru Ekvall går fram i salen och stödjer sig med ena armen vid en stol, som blifvit framsatt midtför .dombordet. En bondgumma följer benne i spåren och lägger sin band på fru E:s arm, liksom hon fruktade en paroxysm. Efter en kort stund sätter sig fru E. på stolen och bondgumman drar sig tillbska. Fru E. afbör nu, sittande, huru ordföranden till -protokollet dikterar Sofis bekännelse. Då fru E. på detta sätt erfar, att Sofi äfven uppenbarat modrens. delaktighet i förgiftningen., ger hon Sofi en frågande blick, faller in öch afbryter domaren samt hemställer om hon får tala, hvilket bifalles. Fru Ekvall kastar då af sig Själ och. hatt, under hvilken hon bär en hvit tyllneglig, Klädd med hvita band, Hon uppstiger, vänder sig till: Sofi och frågar med en skärande stämma, som endast mildras af den finska dialektens tonfall, huru Sofi kan indraga sin mor i sina förgiftningsanslag, bedyrar, att hon är oskyldig och att hon ej veteller änner något det ringaste om förgiftningarne och deras bevekelsegrunder. Af denna anledniog uppstår nu ett lifligt samspråk emellan mor och dotter. Eru Ekvall. Min kära Sofi! detta är obegripligt. Har jag varit med om nägra förgiftningsplager? Skulle jag hafva intalat min egen dotter, att mörda min man,-som väl kunde hafva sina fel, men likväl alltid var mig en kär make. Nej, nej, detta är obegripligt, detta är oförklarligt. Du måste återtaga hvad du sagt. (Med uddvass ton) Det allra obegripligaste är hvad du pratar öm opium: När talte vi om opium? Nej, Gud bevara mig! Allmänheten må tro hvad som helst. Jag är så ren som det barn, som föddes i natt. Sofi (infallande och med köld) Jag har suttit häktad länge nog. Fru Ekvall. Rår jag för att du suttit häktad? Kan du säga att jag har någon skuld deri? Har jag något med dina förgiftningsplaner att skaffa? Nej, min kära Sof! I Guds namn, frigör den, som är frit I dag har du ej sagt ett enda ord sanning. Sofi. Allt annat jag sagt, är osanning. Hvad jag nu sagt, är sanning. Fru Ekvall (som imeålertid begärt ett glas vatten och druckit något litet deraf, utbrister vidare med hopknäpta -händer): Detta är förskräckligt — inför Gud är jag oskyldig! Jag är fri som Guds barn! Nu känner jag trösten af Guds ord, som jag alltid gjort. Sofi. Bekänn då, mamma lilla, det blir svårare för mamma i häktet. 5 Fru Ekvall. Se på mig, Sofil Kan du öppet och otvunget se på mig och äfven då anklsga mig för delaktighet i dessa grufliga mordhistorier, som du spunnit ihop? : Sofi vänder sig till modren, ser henre rakt i ansigtet och säger med lugn: Ja, det kan jag; det är så godt mamma bekänner. . Fru Ekvall. O Gud! bevara mig olyckliga, o skyldiga maka och mor!... Lika ren jag kommer i häktet, lika ren går jag ur det. I anledning af traktörskan Brandstedts, vid ett föregående ransakningstillfälle afgifna vittnesmål och det nu förefallna sämtalet emellan mor och dotter, frågar domaren Sofi om farhågsn för modrens häktande varit anledningen dertill, att Sofi hittills icke velat bekänna något angående modrens delaktighet i förgiftningsbrotten. , Sofi besvarar jakande defina fräga och erkänner riktigheten af traktörskan Brandstedts vittnesmål. Fru Ekvall. Om de föra mig i häktet, så fängslas en oskyldig. Sofi. Ej oskyldigare än jsg. Under ransakningens fortgång hade åska emellanåt låtit höra sig. På Sofis svar till modren, att hon ej vore oskyldigare än Sofi, följde två åskknallar tätt på hvarandra. Någon af de i tingssalen närvarande frågade domaren om han ville, att de öppnade fönstren i rummet skulle tillslutas, men erhöll af honom det svar, att sådant ej behöfdes. Vi skola, sade han, (med en betydelsefull blick på de tilltalade) ej försöka att utestänga Guds röst. Det vore godt om en stämma funnes, som kunde väcka de hårdhjertade till sanningen. Den afryckta samtalstråden knöts så småningom tillhopa emellan mor och dotter och samspråket var snart äter i gång. På modrens förnyade uppmaning till Sofi, att bon skulle fritaga den förra och göra henne saklös, återförde Sofi i modrens minne, bland annat; huru de gemensamt öfverenskommit, att Sofi skulle lemna gossen Forssberg uppdrag att i Jönköping köpa skorpor och silke såsom förevändning, att på samma gång förskaffa gift, men modren förklarade, att allt sammans var ett ,nät af hopspunna lögner, af dottren, och besvarade ej hennes återupprepade anmaning till modren, att bekänna. Sofi yttrade slutligen: det blir väl annat då mamma kommer ät häktet. i Fru Ekvall. Jeg är fri som Guds barn, jag är oskyldig. Herren vare lof! jag har religion och prest att hålla mig till. Sofi. Jag har ock en prest som går till mig: Fru Ekvall. Åh, Gud bevara mig! jag förstår dig ej, Sofi; du måste vara vriden till förståndet. Sofi. Nej, nej, nu är jag nog klok. MR BA AA RE Oe EE en a a OO