Aftonbladet – 1 maj 1846, sida 2

illverkning här i landet skall kunna bibehålla sig, eller icke; helst enär det redan länge varit en af;jord sak, att någon täflan för oss med engelska industrien, i anseende till jernberedningens fabriksmessiga bedrifvande, icke timligen kan komma i fråga — och försöket till en sådan täflan tyckes ingalunda vara önskvärdt, derest, såsom det vill synas af resultaten utaf det vid några bruk nyligen införda så kallade snällsmidet, produktens försämring och svenska jernhandelns diskrediterande deraf måste blifva en gifven följd. Det är deremot visserligen sannt att om vår svenska jerntillverkning kunde uteslutande drifvas på egna rudimaterier, hemtade invid sjel(va jerne . verken, såsom i England händelsen är med både malmernoa och stenkolen, så behöfde den visserligen icke uti något afseende inskränkas: eller begränsas, och jemförelsen med Englands jernfabrikation vore då äfven riktig, äfvensom försöket till täflan både nyttigt och nödvändigt. Men nu äro förhållanderna i anseende till både malmoch kol-fångsten här i landet väsendtligen skiljaktiga, enär dessa båda rudimaterier blifva härstädes ojemförligt dyrare än i England; och då härtill dessutom kommer, att vår jernberedning i härd och under hammare, såsom utgörande ett nödvändigt vilkor för produktens godhet, de lägre arbetslönerna oaktadt, alltid måste blifva vida dyrare än puddling och valsning i England, isynnerhet då här tillägges ej allenast den vida större malmbrytningskostnaden, i förening med kolens högre pris, utan ock rudimateriernes ofta betydliga transportkostnad samt de härstädes nödvändiga, ej sällan med hög ränta belastade, fleråriga förlagerna; så visar det sig häraf uppenbart, att jemförelsen emellan Englands och Sveriges både till qvantitet och qvalitet olika jerntillverkning icke är fullt lämplig, samt att den täflan, som här bör ifrågakomma, hufvudsakligen måste afse en mera vårdad tillverkning ssmt förbättring i våra smidesmethoder, men ingalunda en, genom högt uppdrifna årssmiden och en mängd nya smidesanläggningar, forcerad stångjernsproduktion, deraf de menliga följderna under sednare tiden, tyvärr! redan låtit sig förmärkas. Med antagande deraf, att äfven hos oss kunna finnas outtömliga jernmalmstillgångar, ehuru transportkostnaderna naturligtvis måste inskränka den derpå grundade tackjernsblåsningen till vissa lokaler och hufvudsakligen de så kallade tackjernsbergslagerna, är det likväl en ovedersäglig sanning, att möjligheten af en framtida större samt lill rikets öfriga skogsbygder utspridd jernförädling ytterst beror på den nödvändiga försigtighet och omtanka på kommande tiders behof, som vid skogarnas ålitande i närheten af malmfältan iakttages; och varnande exempel. finnas ej endast i England med flere främmande länder, utan äfven här i Sverige, deruppäå, att med skogarnes utödande och förstöring i en viss ort följer en nödtvungen inskränkning i eller ett fullkomligt nedläggande af den jernförädling i stort, som på ortens förut tillräckliga skogstillgångar varit grundad; och ej nog dermed, äfven i malmfältens grannskap måste då den fordom lönande tackjernstillverkningen efterhand minskas; — men i fall här i landet skogarne inom någon viss ort blefve medtagne, så är det ock på samma gång der, åtminstone för ett par mansåldrar, slut med bergshandteringen, ty hvarken jernmalmen eller trädkolen kunna. bära någon större transportkostnad och stenkol finnas icke härstädes, såsom förhållandet i andra länder varit, att, i trädkolens ställe, efter behof tillgripa. Att deremot pålägga eller bibehålla andra band för svenska jernhandteringen, än sådana, som af nödig omtanka på efterkommandes rätt samt handteringens fortsatta bedrifvande i framtiden påkallas, utan att derföre inskränka industriens utveckling, sådant har icke Varit i fråga hvarken år 1835 hos Rikets då församlade Ständer, eller vid afgifvandet år 1838 af Bergskollegii underdåniga förslag till smidesstadga, med hvilket sistnämnde den hufvudsakliga afsigten tvärtom var förvarad, att borttaga flere af de förut och ännu befintliga inskränkningerne vid utöfningen afstångjernssmidet, samt att åt manufakturtillverkningen bevilja fri och obegränsad förädlingsrätt vid de, endast till antal och beskaffenhet, uppgifne verkstäderne. Hvad åter angår den af 4835 års Ständer samt uti Bergskollegii underdåniga förslag till smidesstadga bibehållne och af otillräckligt kolfång beroende, nu klandrade inskränkningar, som dock under vissa vilkor medgaf en efterhand men ej på en gång skeende öfvergång till fri tillverkningsrätt; så refererade sig denna allenast till (tackjernsbergslagerne och de lokaler, hvarest man för oinskränkt smidesrätts gegnande eljest skolat usurpera andras förut vunna rätt till nödigt kolfång. Och kollegium vågar derföre i underdånighet vidhålla den meningen, att en ådan inskränkning väl aldrig med något skäl kan kallas orättvis, men väl snarare den motsatta tillåtelsen att inkräkta det tackjernsblåsningen eller andra brukssmiden genom författningar och privilegier tillförsäkrade kolfånget, utom det att en medgifven så beskaffad rättighet skulle på en och samma gång verka till öfverproduktion af smide och skogarnes förstöring, serdeles inom bergslag. Den naturliga rätten att få för näringens bedrifvande använda egna koltillgångar har det ingalunda varit fråga om att lägga band uppå, utan afser den nu klandrade inskränkningen endast ett fortfarande hinder emot rättigheten att fritt få använda andras tillgångar, det vill här säga det väl behöfliga kolfång, hvarpå andras privilegierade verkstäder och skattlagde smiden blifvit i behörig ordning grundade; men om derutöfver, inom hvilken ort som helst, befunnes andra koltillgångar,eller verkstäderne eljest lämpades någorlunda efter ortens skogstillgångar, så skulle, enligt Rikets Ständers förra samt Bergskollegii afgifNa Undaed2ucaa föralarnarn Aavillarslinan kunna Am