Aftonbladet – 17 april 1846, sida 2

im på den punkten, så villig han eljest vore att träda deras önskningar till mötes. Han var likväl en konung, en ganska kunnig konung, och tillika en, som säkert reflekterat öfver franska revolutionens fasor, och visst icke inom sitt land ville, genom en kammare, auktorisera pöbelvälde för att få sin egen thron störtad. Hvad hände? Fredrik I:s efterträdare kände sig fallen för två kammare; men nu röstade landtständerna för en, sedan de bättre genomskådat statens verkliga fördelar och förhållandenas natur. Det kan nemligen icke nekas — och detta är det enda, som i denna fråga blifvit axiom) — att systemet af en kammare utgör det bästa, för att icke säga det nödvändiga, åtminstone för alla smärre stater, emedan just till följe af den mindre folkmängden en koncentration af krafter och intressen här är så mycket angelägnare, och en splittring af högsta våda i ett redan i och för sig sjelf litet samhälle. Delningen i två kamrar, likasom i flere representativa folkklasser och stånd, organiserar visst en större motståndskraft; men hvarifrån — ifrån historien eller förnuftet? — tar man då den förunderliga tanken, att motståndet emot statens organiska fortväxt till allt högre, bättre och fullkomligare formbildningar, skall vara någonting så godt, att man miste köpa det på bekostnad af alt inveckla den politiska mekanismen? Allt lif, således äfven statens, fordrar utveckling; och denna sker kraftfullare, raskare, naturenligare, ju mindre bindrad folkrespirationen, att vi så må kalla den, får för sig gå; hvilket onekligen sker i en representativ församling, utsedd blott efter systemet af folkets eget val (utan allt slags sjelfskrifvenhet, det må nu vara bördens, rikedomens, eller den s. k. aristokrat ska bildningens, hvilken ofta är någonting helt annat än den bildning nationen för bevakandet af sitt sociala väl behöfver). Men allt detta, åter, utgör systemet af en, eller kanske rättare benämndt, af ett siags kammare; emedan en sådan, såsom man stundom sett, väl kan sätta sig att rådslå på flera rum, hvarpå exempel finnas i alla representationers kommitteer, byråer, utskott, m. m.; men ändock tillhöra enxkammarsystemet på det sättet, att det slutliga resultatet beror af en majoritet, icke af tvänne hvarandra motvägande och ofta paralyserande krafter. Ty det sämsta af allt är väl otvifvelaktigt när man i en stat, hvars sociala krafter redan till följe af statens litenhet äro ringa, ytterligare styckar dessa genom ett tvåkammarsystem, just i de fall, der ett samfäldt uttryck synnerligast erfordras, nemligen för att stifta lagar, som skola gälla för alla och föreställa statens enhet. Men vi återkomma till P. o. I. T. Franska revolutionens ytterligheter, heter det vidare, hade hufvudsakligen sin grund i underlåtenheten hös dess första lagstiftare, att bilda en sådan aristokrati. Mirabeau insåg det då han sade: med en oinskränkt tryckfrihet och en enda kammeare skall jag när som helst störta monarkien; och nyligen hafva vi sett en af Frankrikes utmärktaste tänkare (?) förklara dess nuvarande pärskammare behöfva på ett annat sätt bildas, om den skall kunna tjena till motvigt mot den 3starkare Deputerade kammaren., I denna mening finnas ej mindre än tre osanningar. Franska revolutionens ytterligheter härledde sig förnämligast från den aristokratiskt monarkiska sidans (och deribland också presternas) trolöshet och förräderi emot nationen, då den genom förnyade löftesbrott och vägran att under-: kasta sig konstitutionen, samt, genom att organisera , fremmande anfall mot Frankrike, retade detta till det yttersta, och tvang nationen att tillgripa , de mest utomordentliga utvägar för sin räddl ning mot på en gång inre och yttre våld. , Hvad menas med franska revolutionens första , lagstilftare? Förstås härmed Nationalförsamlingen, då den natten till d. 4 Aug. 4789 afskaffade stånden i Frankrike och dermed lade grunden till ett visst slags enkammarsystem?! Veteranen i P. o. I. T. vet säkert hvad som bragte nationalförsamlingen härtill? Le tiers etat hade från samlingens början påstått, att representanterne skulle legaliseras genom fullmakternes verifikation. Franska adeln och prelaterna ville icke veta häraf. Tredje ståndet tvangs då att förklara sig ensamt för frahska nationens legala representant, men uteslöt alldeles icke de andra, utan tvärtom inbjöd dem att förena sig med tredje ståndet genom en dylik legalisation; hvarpå slutligen adeln och presterna ingingo. Och hvad förlänade seder-ö mera tredje ståndet inom La Nationale en sålC stor magt? Den ifrån konungen sjelf, genom o Necker, utgångna förordningen, att omröstningen C församlingen skulle ske per capita. Detta gafle revolutionen hela dess riktning, emedan detje populära elementet bekom öfvervigten. Ochlsi hvilka onda frukter skördades häraf? Inga an-lu dra, än att under revolutionens första år deld helsosammaste och klokaste beslut fattades, som lA otvifvelaktigt skulle hafva ledt till Frankrikes si välfärd, om konungen uppriktigt gått sina na-st ionalständer till mötes, i stället för att lofva!g vad han aldrig eller blott till bälften höll;ä amt om han kraftigt utfört hvad den verk-lir tällande magten då ombetroddes att sättaltc verket. Men intet sådant skedde. Ludvig) pi XVI, god men svag, förledd genom drottnin-rs ;ens kamarilla, den österrikiska inflyte!sen ochle in egen adel af gamla regimen, för hvilkenö! iationen var en styggelse, så fort den ej varm