Aftonbladet – 17 april 1846, sida 2

REPRESENTATIONSFRÅGAN. Postoch Inrikestidningen för i lördags ha fått fötter under sig, som man säger, i anled. ning af en landsortstidnings yttrande, att vic ombildningen af vår representation en särskilc s. k. Öfre kammare lika litet hädanefter som hittills behöfver komma i fråga. Det torde var: svårt att på en enda spalt hopa en större mängt af oriktiga premisser, falska sammanställninga! och skefva historiska exempel, än man finne i denna Posttidningens artikel. Guizot, Thiers Mirabeau, Burke, Napoleon och S:t Marc Girar din, måste alla skatta hvar sitt bidrag, som an vändes å la Cajsa Warg, för att visa behofve af en särskild öfre kammare, som i karaktei och sammansättning skiljer sig från den af folket valda, och de norska förhållanderna måste åter underkastas en lemvridning, för att komma till det sökta resultatet. Men ifrågavarande artikel lemnar ett nog märkvärdigt bevis på de konservatives sätt att argumentera, för att förtjena upptagas till skärskådande punktvis. Af alla rättslärare och statsmän, heter det, erkännes som ett axiom, att i det konstitutionella statsskicket ingår som ett nödvändigt element en stark aristokrati, och att, då representationen skall bildas på tvenne kamrar, den ena måste utgöras af denna aristokrati, som visserligen icke behöfver vara bördens eller rikedomens, men de bögre fosterländska fö:tjensternas, de vidsträcktare statsmannakunskapernas, den större erfarenhetens och mognadens, det i dem alla grundade högre personliga anseendets, i förening med sjelfständighet i tänkesätt och det lynnets lugn, som tryggar mot öfverraskningar och lemnar rum för en opartisk pröfning af skäl och motskäl — med ett ord, hvad de gamle förstodo med inflytandet af de Bästa i staten (4Aoiotor, optimi), af hvilkas rådslag de ock ansågo statens väl bero. Detta straxt i början af artikeln förekommande stycke visar genast huru författaren haft angeläget att sammanblanda saker, som icke hafva med hvarann att skaffa, samt försöka att Iväsa all sund logik, för att komma till de lutsatser han vill. Det är nemligen sannt, att, pm icke allan, dock många rättslärare och tatsmänn ansett en stark aristokrati böra ingå