komma skrilterna: tel går an Och JSHATJGI. YE man göra någon moraliskt ansvarig för (supponeradt) dåliga ästhetiska produkter, så har man naturligtvis att undersöka om författaren haft för afsigt att frambringa ett verk af dålig syftning, eller om han med en god afsigt genom bristande ästhetisk förmåga och urskillning råkat förfela sitt ändamål och frambringa något fult i stället för det tillämnade vackra. Vill man gå ännu längre och göra författaren juridiskt ansvarig för felsteg i denna väg, så måste man med strängt bindande skäl ådagalägga, att de skildringar han gjort ej ur någon synpunkt låta försvara sig såsom utgångna från moraliskt oklanderliga grundsatser. Då nu intetdera finnes ihr F:s skärskådning bevisadt, så kunne vi ej annat än anse hr F:s stränga omdöme om hr A:s motiver vara allt för litet motiveradt för att kunna anses såsom berättigadt. Detta omdöme kunde dock hafva fällts med rätta, om hr F. visat att den theori, som-hr A. sjelf uppgifvit såsom den ledande iden i Det går an, sjelf innebär en dålig afsigt, och att det skäl är otillräckligt, som hr A. anför till försvar för den i Marjam förekommande framställningen af Paulus såsom under en genomgripande brytning oredig och förvirrad äfvensom för de yttranden om åtskilliga af församlingens dogmer han i detta tillstånd fäller. Om det sednare yttrar hr F. endast, att hr A. ej svarat på den egentliga anmärkningen, neml. att han genom att framställa Paulus såsom i allmänhet vanvettig gifva vanvettets sken åt de ur hans skrifter inblandade och tillika fräckt förvridna yttranden om Christi tillfyllestgörelse Hr A. har likväl i sitt svar fästat uppmärksamheten på att han blott under en genomgripande brytningsperiod framställt Paulus såsom oredig och förvirrad, samt att han ansett det tillhöra karaktersskildringen, att han i detta tillstånd skulle tala förvirradt just om de ämnen, hvilka han sedan med klart medvetande i sina skrifter framställt, då just dessa vore de som hos honom förorsakat denna brytning. För öfrigt, om detta stycke skulle förefalla mången stötande, ihse vi ej hvarföre icke hr A. skulle kunna säga detsamma till sitt försvar, som hr F. till sitt, neml. att ehvad brister denna dikt må hafva, så lärer dock hvar och en, som kan och vill förstå dess anda, finna att författaren är så beherrskad af öfvertygelsen om det heligas storhet att just vissheten om denna öfvertygelses -synbarhet är orsaken, om han någon gång synes glömma att ej alla läsare förmå inse detta vid de lekar (skildringar) han sig tillåter. I I det följande kapitlet afhandlas den vigtiga frågan om Prestens ställning i tidekvarfvet. Allt beror här på att finna den rätta betydelsen af prestden. Har denna den betydelse, hr A. vill gifva den, så är ock klart hvad hr A. menar med prelatensisk theologi, neml.: den lära som prelaterna utan stöd af församlingens bekännelseskrifter i denna punkt och möjligen ännu flera vilja göra gällande. Tr F. anser hela denna undersökning om prestedens betydelse, om denej i sig sjelf är brottslig, dock blifva det, om en prest, i fall eden skulle visa sig innehålla något annat, än prelaterna påstå, derigenom skulle anse sig befriad från skyldigheten att uppfylla sin förbindelse i den mening, hvari den mottagande uppfattar densamma. Det beror dock på, hvilken det egentligen är, som mottager eden. Ar det prelaten, eller församlingen? Då prelaten har sitt uppdrag af församlingen, så är väl han i likhet med den lägre presten skyldig att uppfatta eden i den mening, hvari församlingen uppfattat den, och då eden förbinder till bekännelseskrifternas lära, så måste man såsom församlingens erkänna den åsigt, som dessa om sin egen giltighet uttala. Hr F. jäfvar det intyg, som hr ÅA. ur Formula Concordize anfört, emedan endast Augsburgiska bekännelsen är genom Upsala mötes beslut statuerad såsom vår kyrkas bekännelseskrift.) Men om ock detta vittnesbörd förlorar sin kraft, så qvarstår dock hvad hr A. ur Upsala mötes beslut anfört rörande denna fråga (se Monografien sid. 54). Det heter der uttryckligen att den Hel. Skrift är ett rättesnöre att döma, åtskilja och förekomma all tvist uti religionen, och ingen förklaring af androm behöfver, samt att derutinnan skall ingen persons anseende, höghet eller autoritet aktad eller gillad varda, utan den Hel. Skrift allena. Sådana ord borde väl ej af hr F. förbigås då frågan är om lärofrihetens sanna gränser i Sverige. Vi anse det anförda tillräckligt visa, att br F. ej haft tillräckliga skälatt rikta sittanfall hufvudsakligen mot hr A:s person genom att vilja påtvinga honom, låga motiver för sitt handlingssätt. Attsaken förlorat derigenom, att hr F. tagit denna riktning, anse vi ej behöfva något vidare bevis, än det hr F. sjelf gifver genom att låta det mera -systematiska betraktande af de doctrinella punkterna, som han lofvat, inskränka sig till en hänvisning till några skrifter, i hvilka de redan förut skola vara betraktade och vederlagda. Vi kunna ej annat än beklaga, att br F. ej följt sin första plan och skärskådat dessa hufvudpunkter, hvarigenom vida vigtigare bidrag till sakens framställande i dess rätta ljus kunnat lemhasp. Med anledning af Studentbladets omdöme vilje vi tillägga några ord för egen räkning, ehuru vi eljest kanske ej kommit att egna någon uppmärksamhet åt hr F:s bok, som cck funnits af så ringa intresse för publiken, att den lärer ligga nästan orörd i boklådorna. Det faller genast i ögonen, såsom någonting rält ovanligt och likasom litet småbarnsligt, att hr Fablerantz företagit sig att grubbla öfver och skrifva en volym om huruvida br Almqvist är ett snille, eller ej. Ty derom är icke frågan, utan om sanningen eller icke-sanningen af de grundsatser hr A. allmängjort. Huru kan man på allvar sätta sig ned för att vetenskapligt vilja deducera, att en person icke är ett snille: ett afgörande, som icke är hemma på det vetenskapliga området, utan mest beror på hvars och ens egen föreställning om intensiteten och energien hos en författare, som man gillar eller ogillar? Tänk om hr ÅA. tvärtom skulle företaga sig att de) Detta är sanningsvidrigt och vittnar föga om ärligheten i ir F:s polemik, då Upsala mötes beslut alldeles icke blott statuerar Augsburgiska Bekännelsen, utan afser den s. k. Concordieboken. SA