Aftonbladet – 23 februari 1846, sida 3

landet icke finnes en enda, söm skulle duga till att skrifva ett godt theaterstycke. Agne fordrades Mer än menskligt tålamod att se. Med cPröfningenh sade dess författare sannolikt för alltid god dag öch farväl åt theatern. cPosutivhatären var väl icke alldeles oäfven, men till något verkligt snöle för det dramatiska sökte man der Törgäfves :spår. Scenen på Kälmården, jag mins nu icke hvad deb heter, men menar att det var uti den söm man hade den charmanta iden att låta aLasse-maja uppträda, var, som man vet, under all kritik, och den högsta lycka den kunde vinna, var att icke bli uthvisslad. aPrestgården hade en enda egenskap — den att åstadkomma gäspningar. Om aBellman i Maricfredo kunde man icke ens säga att den var en bagatell; den var rent af ingen ting. Kritiken har visat Tit. ett till flathet gränsande öfverseende. Till tack derför bar Tit. beklagat sig öfver aförföljelse, och sökt taga hämnd genom persifflage. Härefter talar han om en annan till den kungliga teatern för några år sedan ingifven pjes: Musikkännarne, och yttrar: Dess uppförande der blef nekadt, utan uppgifoet skäl, Det var vid den tiden, då olyckan med hr T:s benbrott inträffat. Under förmodan att hr TorsslowW, som var en så skicklig skådespelare, äfven skulle ega ästhetiskt omdöme, ville jag inhemta hans tanke om pjesen. Jag begaf mig derföre med manuskriptet till lazarettet, der han då var, lemnade det, och återkom om några dagar för att höra om omdömet var gillande eller ogillande. På en viss medlidsam min läste jag genast att detta ej var till min fördel. Jag återtog manuskriptet, och, viss på min sak, lät jag trycka det. Tit. var då recensent i Aftonbladet, och berömde pjesen. Den har sedan under loppet af de elfva passerade åren varit gilven på väl femtio ställen, som jag vet om, och det är väl möjligt att den varit gifven på ännu femtio eller hundrade, utan att sådant kommit till min kunskap, ty det är blott händelsevis jag fått veta om, när den någonstädes varit uppförd. Bland större representationer. der den förekommit, har varit i Upsala, på Östgötharnes nationssal, på Carlberg, vid ett af kadetterne tillställdt större societeisspektakel, i Jönköping. vid de teaterarrangementer der gjordes till förmån för de i choleraepidemien aflidnes barn, dessutom i Götheborg, Gefle, Calmar, Hernösand, Malmö, Linköping, 0. 8. Vv. Här i Stockholm har den varit gifven i flera enskilta kretsar, och sednast förliden vinter. Då jag för omkring tre år sedan var i Skåne, gafs den i Helsingborg, af blomman af skånska adeln. Nu frägas: när en pjes så der blir upptagen vid sjelfva bildningens hufvudsät.n, är det då väl möjligt att den kan helt och hållet sakna värde? — Sedan Musikkännarne förvisades från K. teatern, ha der imedlertid blifvit uppförde åtskilliga originalstycken, såsom Birger Jarl, Svenskarne i Neapely, aPenningar och gamla anov,, Hobergsgubben, m. fl.. alla af samma halt, d. v, s. alla vittnande om brist på uppfinning och förmåga af dramatisk behandling. j Slutligen meddelar vår författare om sig sjelf följande: Jag sträfvar icke efter beröm, än mindre efter materiella fördelar; men jag betraktar det som en nationalangelägenhet, att en förmåga, som kunde bidraga till konstens höjande och landets ära, icke belt och hållet förqväfves, och detta under det man gör allt för att draga fram den krypande medelmåttan. Må man icke tro att jag är fåfäng öfver min förmåga! jag har ju icke gifvit mig den sjelf; men inför honom. af hvilken jag fått den. är jag ansvarig för hur jag förvaltar den och om iag, efter ändlösa motgångar och efter att i många år med tålamod hafva fördragit att se mig tillbakasatt, med svärdet i hand tillkämpar mig en position, som på fredlig väg, det ser jag alltför väl, ej står att intaga, så sker sädant endast och allenast emedan jag dertill drifves af nödvändigheten, och emedan jag icke anser mig ha rättighet att underlåta något, som kunde vara verksamt för ändamålet. Kunde jag transportera min förmåga på någon annan, så skulle jag rätt gerna göra det, och dra mig tillbaka i obemärkthetens dunkel, men då detta icke är möjligt, så är det min pligt att begagna alla medel — de enda som numera återstå — för att göra den gällande. Jag har i sådant fall åtminstone ingen försummelse att förebrå mig.