Aftonbladet – 23 februari 1846, sida 3

Uti lördagens nummer af Helios har utgifvaren hr Rosen tryckt ett bref, som han för ett par år sedan aflåtit till kapten Lindeberg, i anledning af erhållet afslag på anbudet till Nya theatern af en pjes benämnd aSmåländningarne i Delphi, och hvilket är i högsta grad originelt och hjelpligen cuforskammet,, och hr R. har i slutet på ett mycket naift sätt uttryckt sin egen tanka om sin personlighet. Man skulle efter genomläsningen deraf vänta -att se icke bokstäfverna J. M.R., utan namnet Shakespeare i underskriften. Sedan hr R. först genomgått de af hr Lindeberg uppgifna skälen för pjesens förkastande, och jemfört den med -andra som blifvit upptagna, dervid isynnerhet den stackars Donaunymfen blir illa tilltygad, yttrar han: aFör öfrigt synes det något besynnerligt att vilja Je en sångpjes, när man icke har en enda som kan sjunga. Det är nu för detta dideldum, som (Småländningarne i Delphi, måste resignora. Det kan göra detsamma; men valet bekräftar dock den anka jag alltid hyst, att Tit. ej duger tilltheateröreståndare. Man kan visserligen icke neka att Tit. ofia ger nytt, men större delen af pjeserna faller. Sådant bör aldrig kunna hända en theateröreståndare, som förstår sin sak. AÅtt Tit. äfven kan hitia ett korn, d. v. s. påträffa en kassapjes, har visat sig genom aRochus Pumpernickel, cRingaren i Notre dame, aPositivhataren. Men hvad hafva väl dessa pjeser för ästhetiskt värde? Tit. öppnade sin theater med a4gne och aPröfning n, och sen har det blifvit blott agnar och pröfningar hela vägen Det kan visst vara beskedligt att Tit satt upp åtskilliga pjeseraf inhemska författare. men i det hela har Tit. gjort vår litteratur en otjenst dermed, emedan dessa pjeser nästan utan undantag varit under medelmåttan, och man deröre måste komma på den tankan, att inom hela