Aftonbladet – 2 februari 1846, sida 2

imponera så alt de icke våga i längden handla i uppenbar strid med densamma. Allmänna opinionen har ofta blifvit beskylld för vankelmod, för ombytlighet, för nyckfullhet; och man har sålunda sökt beröfva den all tillit, under det man i stället framhållit representationen såsom innefattande någonting mera pålitligt, välbetänkt och sansadt. Men härutinnan torde man betydligt irra sig, serdeles om man tillämpar satsen på vårt kära fädernesland. Hvad stjernor och krachaner, domsagor och pastorater, lysande middagar, förbindliga handtryckningar, enskilda småintressen, personliga antioch sympatier kunna inverka på en riksförsamling, sådan som vår, är kändt. Sålunda kan lätteligen bildas en pluralitet, helst då man tager ordet i den bemärkelse, svenska ministeren sedan gammalt är van att antaga, eller i den bokstafliga, då hela pluraliteten kan utgöras af en enda röst, tillhörande måhända en nyss utexaminerad kadett, som för några lumpna riksdalrar köpt sig rättighet att vara Svea rikes lagstiftare. Helt annorlunda är förhållandet med allmänna tänkesättet. Glansen af de emaljerade stjernorne, oset af de läckra middagarne, salfvelsen af de förnäma handtryckningarne kunna icke sprida sig öfver land och rike. De erskilda intressena komma icke i omedelbar beröring med de al!männa; och man bedömer de sednare med mera oväld. Utfaller nu denna dom lika i Ystad som i Haparanda, i Calmar som i Göthe borg; med ett ord: uttalar sig ett och samma tänkesätt öfvervägande ifrån alla landsändar; så kan man vara öfvertygad att derpå är mera att lita, än på en knapp majoritet i ståndsförsamlingen, äfvensom att det förras röstär mera passionsfri och välbetänkt. Ett korollarium af hvad vi nu anfört är: att en regering, som inser sitt eget bästa, ger noga akt på allmänna opinionen, såsom varande på en gång den mäktigaste bundsförvandt och den upprigtigaste och oväldigaste rådgifvare. Men — ett stort men — huru upptäcka att en allmän opinion bildat sig och hvilken som är dess sakförare? Tager man allmänna opinionen i bemärkelsen af: allas opinion, så skall man visserligen söka fåfängt. T.llägger man den deremot den vanliga betydelsen af: en opinion hos den öfvervägande pluraliteten bland de mera tänkande och upplysta, så torde den vara lätt: nog att upptäcka, och den periodiska pressen jemte landets öfriga politiska litteratur torde utan fara för misstag kunna antagas såsom dess målsman. Här i Sverige t.-ex. har man länge ansett den liberala pressen föra allmänna opinionens talan, utan att några protester emot en sådan åsigt med serdeles allvar eller verklig mening kunnat framställas, icke ens ifrån den anti-liberala sidan. Tvertom bar man ifrån denna sida sett oupphörliga hätska anfall rigtas emot densamma, hört den beskyllas för ytlighet, okunnighet, obändighet, flygtighet och allehanda mindre goda egenskaper, som man gerna tilldelar sina antagonister. Hade de konservative icke insett att allmänna opinionen varit emot dem, så hade de också icke försökt att bekämpå densamma. Om således — på sätt vi anse otvifvelaktig! — allmänna opinionen, tagen i den vanliga bemärkelsen, hyllar de liberala åsigterna; om dessutom ej mindre allmänna opinionen bar en egen inneboende kraft att dag för dag utvidga sin terräng, än älven liberalismen, som ännu är i ynglingaåldern, att dag för dag växa till i manlighet och genom åskådliggörandet af silt ädla väsende vinna allt flera och flera anhängare; så miste för regeringen vådan af en kamp emot de herrskande åsigterna vara stor, icke endast för närvarande, utan ännu mera för framtiden; hvaremot faran af den konservativa minoritetens opposition allt mer och mer minskas och slutligen torde helt och hållet försvinna. Väl är det sannt att denna minoritet för närvarande inom sina leder äger många genom snille, kunskaper och inflytande framstående personer; men då dessa till större delen äro af regeriogen beroende och sålunda dels af känsla för det passande, dels af eget intresse tvingas, om icke till bifall, åtminstone till tystnad; så torde den tid icke vara aflägse, då oppositionen förlorar denna elite-corps samt i och med detsamma all betydelse. Och då i alla fall, enligt naturens ordning, många bland desse det rycktes upp och Gustaf syntes. Han skyndade ifriot fram till hrvadran anm manna AA IEA