Aftonbladet – 2 februari 1846, sida 2

lemnar det villsna barnet, att på egen han börja sin vallfärd, ännu ömmare och fastare slö det till sitt bjerta, som han med sköna uppen barelser från en högre verld ville intryck bilden af sitt väsende, af sin himmel i de späda sinnet: att det ej måtte glömma, utar under glädjens och sorgens skiften alltid åter vända till honom. Afven Henrik kände inflytandet af denn: Guds kärlek; en ljuf, förut okänd frid insmöj i hans själ. Hans förstånd var godt, med lätt het fattade han de gudomliga sannigar, som tolkades för honom af en Herrans tjenare, vär. dig och vuxen sitt höga kall, och då denne, son fullkomligt hade uppfattat den stackars gossens varma själ, och dess djupa behofaf ömhet oct deltagande, alltid talade godt och vänligt mec honom, då kände Henrik sig för första gånger lätt till sinnes, och mäster Wackmans gna gjorde ej mer något djupt och smärsamt in tryck på honom. Med förtröstan lyfte nu äf ven han sitt dystra öga upp emot den blå som: marhimmeln och hoppades att äfven på jorder få ett bättre och trefligare lif än det närvarande Det var en fredagsafton — söndagen derp: skulle nattvardsungdomen för första gånger kommunicera. Henrik, som på mäster Wack mans verkstad representerade både gesäller och lärgossar, satt der ensam och arbetade med otro lig flit; ty hans husbonde var rest till qvarner och mycket skoarbete hade blifvit bestäldt til den kommande söndagen, då både gammal och ung, i anseende till ungdomens sköna högtid, gerna ville besöka kyrkan. Men skomakar-Henrik var ej mer den-dystre gossen med det trumpna uttrycket i att ansigte. Väl var han mycket blek-Och mager, nu som fordom, men hans öga var sgladt: och strålande, och uttrycket kring hans mun: egde något tålmodigt och godt, somitdet förr icke haft Steg hördes nu i den lilla förstugany dörtet