Aftonbladet – 2 februari 1846, sida 2

NÅGOT OM REGERINGENS STÄLLNING TILL PARTIERNE. i (Ur Wermlands-Tidningen.) I en konstitutonell stat, der representationen äger bevilja de för statsmachineriets ordentliga gång behöfliga skatier, kan en rtegering icke existera utan att handla i öfverensstämmelse med representationen, sedan denna n.b. blifvit väckt till medvetande om sin nyssnämnda makt och är besluten att densamma använda till sina åsigters genomdrifvande. Här i Sverige, der en oformlighet äger rum att nästan bela den ena hälften af representationen utgöres af embetsmän, låter det likväl knappast tänka sig att en skattevägran i mera aktningsb udande skala skulle kunna ske. Man har derföre under den gamla regimen baft tillfälle att iakttaga den märkvärdiga företeelse, att ett regeringssystem, som ogillades af allmänna opinionen och klandrades af hela den mera inflytelserika pressen, likväl hedrades och hugnades med riksdag för riksdag ökade skatter, och detta till följd af understöd ifrån en så knapp majoritet inom riksförssmlingen, att en fransysk eller engelsk ministere skulle ansett den, såsom Pyrrhus ansåg den seger, efter hvilken han utropade: en sådan till, och jag är förlorad. Då det i vårt goda Sverige sålunda visat sig gå an, äfven för den minst populära regering, att styra i diametral rigtning emot allmänna tänkesättet, så tvifla vi ingalunda att det äfven för den nuvarande populära styrelsen skulle låta sig göra att i en och annan betydande fråga följa exemplet. Majoritet inom riksförsamlingen, eller åtminstone inom de förstärkta utskotten, skulle nog ändock stå till buds och skatterne beviljas till äskad qvantitet. Men utom riksförsamlingen finnes en makt, som oupphörligen tilltager i betydelse och som växt de gamla lutande stånden öfver de skalliga hjes:orna. Denna makt är den allmänna opinionen; det är densamma, som, då nya arfslazen sanktionerades, samlade millionärer och inspektorer, presidenter oeh extraordinarier, öfverstar och subalterner, vetenskapsmän och handtverkare till jublande fester; som i norr och söder, i öster och vester upphäfver sill vivat eller silt pereat med en röst, så stark i sin enhällighet, att hela landet skakas; som under entusiasmens rosor kan begrafva äfven den mest törniga stig, en regering någonsin beträdt; men som också kan blanda den bittraste galla i skatternes bräddade -oljokruka; som genom sitt organ, pressen, kan skänka den högsta belöning af offentligen uttryckt bifall och tacksamhet, eller ock förbittra hvarje fjit, lägga förbannelsens tyngd på den flygande sekundens vinge; som, med ett ord, skänker folkets kärlek eller folkets hat. En styrelse, som inser sitt sanna bästa, hvarken föraktar eller hatar denna makt, hvilken, då representationen är så beskaffad att den icke är ett uttryck af allmänna opinionen, är större än till och med sjelfva representationens. Den kan visserligen icke anslå skatier eller bejaka kongl. propositioner. Men den kan på dem, som omedelbart hafva med sådant att beställa,