Aftonbladet – 2 februari 1846, sida 2

rycktes upp och Gustaf syntes. Han skyndade ifrigt fram till brodren, som genast släppte läst och stöfvel, och med ögon strålande af ömhet och glädje tryckte honom intill sig. Ack! hvad du är snäll, käre, lille Gustaf, som kom till mig innan mästaren kommer hem. Jag har linga stunder suttit och tänkt på dig; — men hvad har du der? Jo, Henrik, det är min aftonvard,, svarade barnet och drog fram ett stycke ost och bröd; och den skall du äta opp, ty du är nog hungrig och mycket, mycket mager emot hvad jag är, Och det var också sannt. Lilla Gustafs ansigte var friskt, rundt cch rödblommigt och afstack mycket emot brodrenas bleka och sjukliga drag. Nej tack, min bror, svarade Henrik, pät du din aftonvard sjelf; ty du är nog hungrig, din lilla skälm, som jemt ligger ute och dyker kring berg och backar; det är annat med mig, jag vill dessutom inte se dig mager såsom jag är. Men Gustaf började gråta och ville bestämdt se brodren äta, och öfverenskommelse slöts att dela aftonvarden. Och Henrik glömde, tyvärr, för en stund, sin brådska och mäster Wackmans bannor, för att leka med den ännu mycket barnsliga brodren, men eter en stund återtog han dock sitt arbete med fördubblad ifver, och Gustaf satte sig helt stilla vid hans sida och åsåg uppmärksamt huru Henrik drog den långa becktråden fram och åter; men hastigt slog han armarne kring brodren och utropade sorgset: Ack! Henrik, hvad jag är grufligt ledsen, att jag ej får komma i kyrkan om söndag och se på dig, då du med de andra gossarne ligger på knä kring altaret, som är så grannt och vackert, och ni få se på Frälsaren under hela tiden, som ser så god ut, der han sitter på altartaflan; men jag får se ingenting alls, jag, ty jag