Aftonbladet – 16 januari 1846, sida 1

den predikatet och erkannandet al, all vara en christlig menighet. Allt hvad som sträcker sig derutölver, det är vägen till osanning och byckleri. Om en ifrån lång tid tillbaka bestående kyrkogemenskap, sedan under tidens lopp det religiösa åskådningssättet blifvit hos en stor del af dess medlemmar helt annorlunda än då deras trosläror skriftligen affattades, skulle heldre vilja genom en lös praxis än genom en formig förändring af sin trosbekännelse eftergilva lör tidens fordringar, så kan sådant finna en ursägt uti de oändliga svårigheterna af sådana förändringar. Men om man ville begära af ett nytt sammanträdande religiöst samhälle, att det skulle fastställa sin nya kyrkoordning på det sätt, att derigenom en stor del af dess medlemmar genast på örhand uteslötos från bekännelsen, så skulle ju sådant vara ett oförsvarligt tvångsmedel till osanning, till hyckleri i mensklighetens heligaste angelägenheter. Det är ett skönt drag af vår tid, att den framför allt vill hylla sänningen; derför bör man ära den, icke gå fiendtligt emot den. Ur detta tidens sträfvande att afkasta hyckleriets conventionella förklädnad och visa sis såsom den är, framgår den tysk-katolska rörelsen och deruti ligger en djup betydelse. Det fordras antingen en ond vilja eller enstor kortsynthet för att af det ännu ringa anta!et af den nya trosbekännelsens offentliga anbängare vilja bevisa:obetydligheten af hela denna rörelse. Huru många äro väl de, som bilda den nya kyrkan ? Hvilka äro dess notabiliteter? Skall man för några hundrade personers skull, för ett religiöst förbund som kanske räcker några år, och då spårlöst försvinner, förändra statens grundlagarNej, M. H.! Ogonblickets nycker, några hundrade eller till och med hundradetusendes hugskott, frambringa icke en sidan rörelse som denna. Jag skådar icke uti denna rörelse blotta yttre företeelsen af tysk-katolicismen, ehuru äfven denna alldeles icke är så obetydlig som mån vill låtsa påskinva; jag förstår derRR —— under mera det instämmande, det medhåll, som : saken sjelf alltmer får i sinnena: ett instämmande, som visserligen ännu mera yttrar: sig såsom ett ogillande af nuvarande: kyrkliga tillståndet i allmänhet; utan att hafva ett bestämt . mål, men som i en icke sa3flägsen tid otvifvelaktigt skall vända sig till den nya kyrkan. Skälet till detta förutseende ligger helt enkelt deruti, att äfven en stor del aftyska folket isjelfva verket icke längre står på kyrkans grund, ochi att derföre alla dessa; i den mån de sjeltve komma till medvetände deraf och det religiösa . sinnet vaknar hos dem, nödvändigtskola bringas till tankan uppå att kunna sammanträda i en religiös gemenskap, som är afpassad efter stindpuckten af deras bildning, deras tänkesätt, deras religiösa bebof. Jal M. H. Jag skulle helt och hållet förtvifla om sannfärdigheten, om hela karakteren af vår tid, om jag icke skulle med tillförsigt hoppas, att honiskall bringa sanning i vårt socia!a lifs heligaste förbållanden. Och om nu :deruti tillika ligger den utsigten, att en gång de konfessionella afskrankningar. skola ramla, som så länge åtskiljt Tysklands folk, ja skiljt det i bittert kif; hvem instämmer icke då i denna önskan ? : Det kan ju icke förnekas, att den uppvaknade nationalkärslan hos tyskarne icke har en ringa andel uti den tyskkatolska rörelsen. Det blir för denna känsla alltmer pinsamt, att tyska folket i sin heligaste angeligenhet skall vara fjättradt vid en utländsk makt, en fremmande ledning. ! Det vill gerna hafva sin religion såsom en inhemsk planta, på tyska jorden rotfästad, i tysk luft uppvuxen. Det. gläder sig åt tankan att tyska folket en gång förenadt i sin heligaste angelägenhet, skall! blifva så mycket manligare och kraftigare inom sig, så mycket-större och mera aktadt ibland andra. Och, M. H. Kan man väl vara tysk, utan att bjertat klappar lifligare i bröstet vid denna tanka? Nej! Vi kunna gerna kalla denna rörelse en religiöstnationell rörelse: dess elementer för!ora derigenom ingenting af sitt värde; de befästa snarare derigenom deras höga betydelse och betrygga sin fortgång. Men hvad skola regeringarne göra dervid? De skola handla vist, om de anvisa rörelsens flod en säker bäddy ihvilken den kan flyta fram emot sitt mil. Den skall då lugnt utbreda sitt vatten; befrugtande många vårt fosterlands torra hedar, och uppväcka lif der förut dödens köld: herrskat. Förgälves och olycksbringande skola bemödandena blifva, att genom af den yttre makten upp-l förda dammar hindra och uppehålla tidens flod. Byggen dem så höga, så starka som heldst, den svällande? strömmen skall dock slutligen finna en väg deröfver; men förstörande skola då! hans : vågor störta sig fram och icke: endast ogräset, med hvilket det ingen skada vore, ! utan många ädla vexter, skall då forssen bort föra med sig. Jag anhåller derföre, att I M. H. måtte besluta: 4) Att i en underdinig adress till Storhertigen begära, att genom en ny lagstiftning stadganderna i statsförfattningen och kyrko-ed ktet af år 1803, som inskränka landets innevånares fullkomliga och lika statsbörgerliga rättigheter till vissa kristna trosbekännelser, måtte upphäfvas och deremot rättigheten till fria kyrkliga associationer medgifvas, äfvensom till fri och offentlig utöfning af gudstjenst för alla landets innevånare, så vida deras uttelade religiösa grundsatser icke stå i strid med då allmänna