hålla sitt fram, och den som ej genast säger ja till deras påstående, är ett djefvulens barn. Ännu en gång må jag försäkra artikelförfattaren, att jag ingalunda beundrar eller gillar såsom något oöfverträflligt de ofvan citerade, af artikelförf. förkastade, men af mig till deras rätta syfte förklarade uttrycken ur nya psalmboken. Jag skulle gerna vilja se dem förbytta mot några bättre eller tydligare, i fall dessa skulle missförstås. Mången torde dock göra det med flit, hvanpå artikelförf. sjelf är ett mer än tillräckligt talande bevis, och för så beskaffad okunnighet finnes ingen bot i nägon sorts tydlighet. Men oaktadt nya Psalmbokens många brister, dess otydlighet eller tvetydighet på många ställen, dess ofullständighet och prålaktighet på andra, har hon dock sina stora förtjenster. Till och med artikelförfattaren, som dock ropar ve öfver kenne, måste medgifva, att utom de Franzenska psalmerna finnas i henne guldkorn, i hvilka är en välsignelse. Och dessa guldkorn äro sannerligen icke få, om man ger sig tid att eftersöka dem. Nya Psalmboken är till innehållet ojemförligt rikhaltigare än den gamla, och till formen lika ojemförligt skönare. Ehuru visserligen i densamma t. ex.läran om menniskans naturliga förderf och om rättfärdiggörelsen hade behöft en fullständigare utveckling, är hon dock i andra afseenden så mycket utförligare, och gör en prest ingalunda förlägen om Psalmmers passande till den predikan han ämnar hålla. Artikelförfattarens uppgift om svårigheten att i henne finna tjenliga Psalmer, ligger helt och hållet; utom min erfarenhet. Beträffande det företräde artikelförfattaren lemnar gamla Psalmboken i nyssnämde afseende, så erkänner jag att jag ingalunda kan deruti instämma. I gamla Psalmbohen finnas! visserligen många serskilta psalmer öfver söndagsevangelierna, men de fleste så beskaffade, att de, medan boken ännu offentligen begagnades, ej lämpligen kunde sjungas. De innehålla nemligen ett så släpande, torrt och osmakligt rim af texten, att predikanterna gerna undveko dem. Ar det nu dessa psalmer artikelförfattaren menar, då han talar om den förtroliga samklangen och anslutningen mellan text och psalm i gamla Psalmboken, så medgifves gerna att så förhåller sig. Men dessa psalmer äro der ett uselt, förvridet och någon gårg löjligt echo af deras texter. De hafva verkligen i sin tvungna, eländigt rimmande skepnad större förmåga att qväfva än att väcka andakten. Den som tviflar härpå, må uppmärksamt och opartiskt betrakta dem. Dock — vi komma väl i sinom tid att närmare skärskåda dem. I fall artikelförf. finner gig road att efter sin hotelse sålla nya Psalmboken, kan han vara förvissad, att hela agnhögen af hans egna, lösa och ensidiga uppgifter skall fly! honom i ögonen. Fj må han föreställa sig att han, genom detta förfaringssätt, bereder uppbyggelse i församlingen. Tvertom stiftar han tvedrägt och söndring. PDertill är väl ock artikeln egentligen ämnad. Den skall väl vara en efterlängtad olja på svärmeriets eld, en väl afpassad julgåfva. Jag tycker mig ock höra huru alla upproriska svärmeandar nu sjunga sitt Te Deum öfver denna artikel, och prisa och upphöja förf. till skyarna. Men hur de än må fröjda sig, ropa och storma, är man dock temligen viss att nya Psalmboken ej så lätt; aflägges och vissast af alit är, att den gamla ej återtages. Falsk och förledande är den uppgift, att han framställer någon annan lära än den Heliga Skrifts, allenast man ärligt och kristligt vill förstå henne. Artikelförfattarens anmärkningar om underhaltigheten af alla de psalmer, som afhandla Guds egenskaper, äro till någon del grundade. Men man bör ock tillika besinna, att psalmer öfver detta ämne äro i högsta mån svåra att värdigt författa. De i nya Psalmbaoken befintliga stödja sina ämnen på Skriften, och då i våra kristliga läroböcker Guds egenskaper framställas, så må det ej rättvisligen klandras, att de äfven någon gång i kyrkan offentJigen besjungas, och ingalunda besjungas de i allmänhet sämst i nya Psalmboken. Ville artikelförf. lemna några bättre, så stadnade församlingen hos honom i mycken större förbindelse än den nu gör genom hans förkastelsedomar. Innan jag denna gången lägger ner pennan, vill jag kortligen besvara en invändning, som jag iandanomser, att art.förf. skall göra emot den förbindelse jag ålagt mig och den rättighet jag försvarat, att kristeligen tyda de i nya psalmboken förekommande ord och uttryck. Jag tycker mig nemligen höra honom missnöjd utropa: Ja! på det sättet kan ju sjelfva hedendomen, islamismen och judaismen förklaras till kristendom,. — Svar: De kunna: det icke. Men det som är sanning i dem, det är kristligt. Ty hvad är kristendomen annat än den renaste, fullkomligaste och tröstrikaste uppenbarelse af den andeliga, den eviga sanningen. Hvarhelst i verlden en andelig sanning finnes, så är hon en af himmelen vitsordad blodsförvant till kristendomen eiler ett barn deraf. Med erkännande häraf medgifves gerna, att de samlade celler spridda sanningarna förekomma i ett närmare eller fjermare förhållande till kristendomens grundläror. Deraf följer icke att de, i och för sig sjelfVa, äro okristliga och hedniska. Det är en ensidig och inskränkt åsigt af kristendomen, att såsom dess tillhörighet ej vilja erkänna annatän det, som står allranärmast intill korset och liksom vidrörer det, som liksom luktar och smakar af Christi lekamen och blod. Denna åsigt är hernhutisk, pietistisk och läsersk. Deraf denna sorgbundna, eländiga uppsyn, detta cupphörliga suckande och Pustande, denna förskräckelse för och förkastande af alla äfven menlösa nöjen och tidsfördrif. Deraf denna fördömelse öfver prester och predikningar, som icke oupphörligen idissla orden: Jesus, blodet, korset och tron. Dessa ord äro visserligen kristendomens bjerta och ögonsten, men de äro ock just derföre alltför heliga att missbiukas, och de missbrukas och missförstås, då man såsom stridande deremot anser allt det sanna och goda, höga och sköna, som, derifrån ledande sitt urspruug, i tiden under olita former uppenbarar sig, och tager dem endast i sin nakna, historiska betydulse. Man beröfvar derigenom kristendomen sin rätta karakter och ändamål, att vara en verldsreligion och gör honom till en trång, ensidig och stel partixularism. See SPOCK IHOLM.