Aftonbladet – 12 januari 1846, sida 1

———— ———— mrs OM ORSAKERNA TILL DEN, JEMFÖRELSEVIS MED FÖRHÅLLANDET INOM ANDRA PROVINSER, STARKARE BROTTSLIGHETEN PA ÖLAND. Under denna rubrik meddelar en välkänd signa!ur i Kalmareposten följande intressanta afhandling, som öfverensstämmer med flera sakkunnige personers uppfattning af samma ämne och säkert skall med mycket intresse moltagas: Man behöfver endast flygtigt hafva genomrest detta äfven för andra, än na!uroch fornforskarn, intressanta land, för att finna, att man har ikring sig en folkstam, till kroppens och själenstycke bestämdt afskild från den vanliga skandinaviska typen. Ett sydländskt drag framträder omisskännligt i det oftast mörka ögat och håret, i det lifliga, raska, nästan sprittande skicket, i det snabba, fransyskt ordsväljande uttalet. Det lugn och-den betänksamhet, den allvarliga hållning, detlångsamma föredrag, som vanligen preglar svenska allmogen, finnes här lika iitet som det nordiska, blonda tycket med sina blå -elier grå ögon och med de ljusa lockarne, dem redan Tacitus, på? sin tid, gjorde till den. germaniska stemmens buffudkännemärke. Öländningens lynne är våldsamt, likt de vindar, som, tjutande rasa fram öfver hans kala ö, stormigt, likt det haf, som vräker så många skeppsbrutna seglare mot hans kuster. : Han är hämdlysten, som de flestå öboer; vendettan ) är infödd på Korsika; den Sicilianska aftonsången är den grymmaste nationelia hämd, hvaraf någon historia förvårar minnet; tjenares mord på husbönder, — nästan alltid en yttring al hämdkänsla, — fylla, i Irlands brottmälslistor, sin dryga kolumn. Också skall man kunna anmärka, att vid de flesta brott, som inom Öland begås mot person, mot lif eller lem, står hämdlystnaden, äggande, bakom brottet. Här är det sällan plundringsbegär, som höjer mördardolken; det är icke rånet, som vill dölja sig bakom mordet. Men ändå stå derinvid tvenne frestare — bränvinet och den olyckliga vanan att bärä knif. Öländningen behöfver visserligen mera, än de fleste bränvinet. På hans vinterseglatser emellan sin ö och fasta landet, ibland simmande isstycken och på ett stormrördt haf, på hans fasta landsfärder., med ständig, genomträngande biåst och ofta inträffande snöyra, är bränvinet — måttligen njutet — välgörande, men detta hindrar ingalunda, att öfvermåttet kan bli ett förderf. Öländningen har i detta hänseende förblandat nödtorft med slöseri, och man behöfver blott någon dag. vid tiden för färjornas afgång, infinna sig vid Ölandsbron, för att, thy värr! kunna fullständigt göra sig öfvertygad, att superiet är en hos Öländningarne alltför vida förbredd last. Någow gång skall mån till och med finna, att i åtskilliga af dessa båtar, som under skrik och svordomar lägga från länd, flera rusiga, än nyktra finnas om bord. Bland detta våldsamma, excentriska folk skulle utan tvifvel den ädle, snillrike, sjelf excentriske Wieselgren kunna med framgång uppträda, som Nykterhetsapostel. Det vore ett fält, värdigt honom och hans ostridigt lysande talareförmåga. Man har berättat oss, att till fasta landet öfverkomne Öländningar icke utan rörelse åhört en annan, omtyckt folktalare, Fjelistedt. Huru mycket mera skulle icke detta komma att gälla om Wieselgren, hvilken.till Fjelistedts egenskaper, som talare, äfven kan lägga snillets flygt och föredragets poetiska glans. : Det ständiga bärandet af vapen är, likasom det ofta äterkommande ruset, hvart och ett för sig sjelft, ledande till brottsliga ytterligheter, men i förening äro de begge tvenne fruktansvärda bundsförvandter, hvilka som oftast tillsamman utföra blodiga illbragder. Knifven är redan i en vildsinnad, passionerad, hämdlysten menniskas hand ett farligt vapen; är denna person dertill böjd för rus eller rusig — byaremellan afståndet, thy värr, icke brukar vara längt — kan man nästan vara öfvertygad, att olycka måste följa, att blod måste flyta. Öländingens ölsinne är gräligt, vildt och blodtörstigt, Tr potentieringen af alla hans dåliga egenskaper. Den menniskovänliga, godmodiga, humana natur, som man ej sällan ser ruset antaga hos invånarne a Sveriges kontinent, återfinner man nästan allrig hos dessa vilda, styfsinnade öboer. Också visar erfarenheten, att vid de flesta på Öland besängna brott mot lif eller personlig säkerhet, bränvinet varit verksamt, antingen rent tillfälligtvis, eller också enkom förtärdt, för att egga och stärka ill missgerningen. Utan den från många synpunker olyckliga kraft, som hemtas ur bägarn, skulle nången ond tanke icke mognat till gerning och nången handling af öfverdåd icke slutat som brott. Py det mod man super sig till blir öfyermod, och let råd bränvin inger heter oråd. Derföre — måtte bruket af knif i et af bränvinet, inskränkas tills då det ena. er en andra är verkligt af nöden! Visserligen hafva ) En blodshämd, som går i arf från far till son, från generation till generation. tre —— mee