Aftonbladet – 12 januari 1846, sida 1

i SSSK hr Migaut, ty då han fick veta, att ni kände mamsell Amelin, skyndade han bort lika hastigt som ni, då ni uti honom igenkände er rival och er tjuf. j Migaut hade ansett sig förlorad då han fick veta Gideons kärlek och hans förbindelse med m:ll Amelin; en fientlig kasard, omöjlig att föru:se, omkullkastade alla hans planer. Huru kunde han väl ana att han skulle vära nog olycklig att just utvälja den person, som han mest af alla sökte undvika, och hvilken hade största intresse af att känna hans uppförande? Huru kunde han misstänka att denna Person på samma gång skulle vara älskaren till henne, som han tänkte gifta sig med och bekant med den qvinna, till hvilken han förtrott sig, för att dölja sin stöld, och för att följa bonom eler åtminstone förbereda hans flykt? Han var således upptäckt, och, om han icke kyndade sig, öfverbevisad om ett skymfligt rott. Ett enda bopp återstod; kanhända hade ru Amelin icke anförtrott Gideon den deposiion han gjort hos henne, säkert hade hon icke ör Gideon visat r enningarna; i detta fall skulle an taga igen dem och fly, beskyddad af sitt ass, som han haft den försigtigheten att taga tt. . Han skyndade derföre till S:t Martingatan ch träffade der, likasom Gideon gjort, fru Amein. Då Gideon undvek henne, begaf hon sig ill en fogelbandlare, och då Migaut mötte henne, om hon derifrån med sin korg, fylld af: en ointlig höna och två beckasiner. — Min portfölj, fru Amelin, min portfölj! tropade han. . :