ännu icke hundrade år förflutit, sedan Öländningarne, genom kongl. förordningen den 29 Mars 4750, kort och godt, vid 3 rdr 46 sk. bko vite, förbjödos att bära skjutgevär; men likväl äro de tider, af historien kallade frihetstider, längesedan förbi, då man med ett penndrag, utan vidare resonerande, bestämde öfver en hel provins rättighet att bära vapen. Ännu återstå dock några möjligheter, att, på den vänliga föreställningens väg, söka bringa på fall denna Öländningens krigiska plägsed, hvartill man först på andra sidan Alperna anträffar någon motsvarighet, att städse gå beväpnad med sin långa, ej sällan skarpslipade knif. Den Öländska knifven har bragt mången bra Öländning på fall. Utan den hade hans öfverkokande vrede fått nöja sig med örfilande eller stenkastning; nu skördade han blod åt sin ilska och ånger åt sitt samvete. så Vi ha erkännt Öländningens fel, men roten dertill, lynnets vilda bildning, om vi så få uttrycka oss, går långt tillbaka i forntiden. Endast på området af det förflutna finner: man de olika folk-stammarnes kerakter i deras ursprungliga, råa form, af hvilken aftrycket sedermera, med hvarje generation, blir blekare, mattare, mera afrundadt, mera befriadt från ojemnheter, men man igenkänner dock alltid genom alla dessa skiftningar det bestämda, genuina tycket, den säkra; uråldriga pregeln, som aldrig kan fullt förslitas. Ölands forntid her varit ett långt blodbad. Man skulle nästan kunna säga, att Öland är uppfödt vid mord och plundring. Alla de olyckliga hvälfningar, som skakade fäderneslandet, kastade vanligen öfver den lilla ön sina grymmaste förstörelser. Redan under folkungarne var landet, upprepade gånger, ett offer för yttre och inre fiender. Dan-skarne började redan på denna tid, att, vid hvarje fredsbrott, vända sina härjningar mot den öppna, oförsvarade ön. Olai Petri Svenska krönika förtäljer, i sitt naiva språk, huru danske konungen Waldemar, år 1361, skinnade Öland, Under unionens sednaste tider var Öland en älsklingsvalplats för Sturarnes och unionskonungarnes strider. Den ena krigarhopen efter den andra genomtågade, ibland slagen, ibland segrande, alltid härjande, den olyckliga ön. Under de beständiga belägringarnpe af Borgholms slott, var det en vanlig och omtyckt intermezzo att bränna och plundra i grannskapet. En bland de oroligaste naturer, som svenska historien vet att omtala; erkebiskop Jöns Bengtsson, uppger visserligen sin djerfva anda på Borgholms slott, men lugnet återvänder derföre icke till det olyckliga Öland. Ständiga strider, ständig oro, ständiga utpressningar!) Öland är, i Gustaf Wasas befrielsekrig, den sista provins, som återgår under svenska väldet; Norrbys jernhand, hvilken nu på annat håll tages i anspråk, släpper icke utan djupa märken sitt årslånga byte. Men ännu midt under den fred, som Gustaf I:s faderliga vishet beredde landet, var det dock Ölands öde att hemsökas af inhemskt våld. Nils Dacke går med sitt upprorsfölje öfver sundet; och, då han icke lyckas vinna innevånarne till anhängare, behandlar han dem istället som fiender. Under Wasas söner, Johan III undantagen, Var Öland en älsklingsskådeplats för de blodsoch plundringsscener, som tillhörde den tidens krigskonst: Första året af Gustaf II Adols bragdrika styrelse grydde som ett olycksär öfver Öland. -Smålands jordebok för 4613 innehåller en rysansvärd förteckning öfver de 4611 och 1642 å ön förbrände hemmans-åbyggnader. Bönderne tvingades med toftur att svärja Danmark trohetsed. Men ännu grymmare var dock den nästan totala förhärjning, som år 1677 öfvergick ön genom landstigne danskar och holländare. Nu offrades till och med de hittills skonade templen åt lågorna. Man saktade icke för rof stt tillegna sig kyrkosilfret och kyrkoprydnaderne. Lägger man härtill, att pesten år 1710—11 an-ses hafva bortryckt hälften af Ölands dåvarande befolkning, måste man erkänna, att öfver ön likasom lyst en serskild, olycklig stjerna. En nation, som har så mycket blod och förstöring i sina minnen, måste gerna bli af en vild natur; en nation, som fått vidkännas så många, så djupa förödmjukelser, så svidande förolämpningar, måste gerna bli af ett hämdgirigt lynne. Men icke nog härmed. Öland har, med bänseende till den inre förvaltningen, varit ett stjufbarn bland sina medsystrar, de öfriga provinserna, och stjufbarnskänslan föder gerna lömsthet och bitterhet. Öland har, tidt och ofta, tjenat svenska styrelsen till pantmöbel. Ingen provins tyckes hafva varit så vig att dertill använda, som den för sig sjelf någorlunda lösöremessigt belägna ön. Pen har varit förpantad, år 1361, åt Hansestäderne, år 1371 åt Bo Jonsson Grip, år 1440 åt Carl Knutsson, år 4484 åt Johan Axelsson. Emellanåt har man funhit lämpligare, att,-till undvikande af allt uppbördsmannabesvär, helt simpelt utarrendera ön till den mestbjudande. Så förpaktade Lars Simonsson Falk, år 1620, Södra Motet af Öland, och trenne år derefter uppgjordes om hela ön arrendekontrakt på tio års tid med Herman Bothe från Mechlenburg, hvilken, enligt häfdens utsago, förut varit ) Härpå endast ett enda exempel! Af Stefan Weberstein, -slottslofven på Borgholm, utskrefs år 4519 en gärd, enligt hvilken tolf män (åboer) skulle tillsamman-utgöra 42 tunnor öl, 12 tunnor bröd, 42 pund smör och ost, 12 får eller 42 pund kött, 12 gäss; en oxe; en häst, 6 t:r korn, 24 höns, 24 lass ved, 414 t:r torsk, 4 t:a sill. 4 t:a eryvn och 24 lintz.