Aftonbladet – 23 augusti 1845, sida 2

Igamla och häfdvunna. Hans största sorg är att Ise sin faders grundsatser så föga iakttagna af sin i kunglige broder, och att denne icke låter någonIting vara som det varit, utan gerna vänder upp och ned på åtskilligt, samt omgilver sig med religionsIhycklare, hvilka för prinsen, som är god kristen J men ingen pietist, äro en styggelse. För öfrigt Jär han sträng absolutist, fast i föresatser, ända till J envishet, fiende till alla moderna teorier om folkets rätt till andel i vården om samhällets angelägenheter, samt den innerligaste vän och beundrare af sin svåger kejsar Nikolaus. I hela Preussen känner man att thronföljarn aldrig kommer att frivilligt beträda den konstitutionella hanan, och att han snarare har för afsigt att så vidt möjligt upprätthålla och återställa sin far Friedrich Wilhelm II:s styrelsesystem; och ett stort parti inom landet, särdeles ibland adel och embetsmän, delar hans åsigt att man blott behöfver återupprätta nyssnämda system och kring det, som omkring en helig fana, församla folket, för att utbreda trefaad och lycka. Historien börjar dock nu sitt domarekall öfver besagde system och Friedrich Wilhelm III. TI intet fall skall det också lycekas prinsen alt någonsin upprätthålla fadrens skrifvareregemente, eller återförsänka folket i den tröstlösa dvala, hvari det under denne monark nedsjönk. Få vi ej att tacka den nuvarande konungen för annat, så skall det ändå bli derföre att han genom sin medeltidsromantism har väckt sinnena och uppammat motstånd. Att han vågar kämpa mot sina samtidas och sitt folks anda, visar åtminstone någonting verksamt, som höjer sig öfver det tråkiga och stumma hvardagsförståndet, hvilket icke har någon egen tanka, är belåtet med allt som det är, och visar sig storti det lila och litet i det stora. Att konungen nu reser i Rhenprovinsen, drottning Victoria till mötes, är allmänt bekant. — Rhenländarne tycka om honom, derföre att han ofta lemnar majestätet derhän, talar muntert och vänligt med dem, och förstår att nyttja sina älskvärda sällskapsgåfvor. Ofverallt på sin resa har han också blifvit emottagen med fröjd och jubelrop; blott på några ställen hafva magistrater och kommuner väckt hans retbarhet, genom petilioner. Så inträffade t. ex. i Halle, att en deputation, som tillät sig en förbön för den anklagade presten Wislicenus, och att dennes församiing ej måtte förlora honom, i hög grad fått röna monarkens ovilja. Jag förbehåller mig,, sade han till de bestörta magistratspersonerna, att ej på ett så opassande vis bli besvärad på jernbansgårdar och värdshus. Jag har makt nog, i fall man misskänner min mildhet och eftergilvenhet, att draga tyglarne åt mig, när så är nödigt. ,Wislicenus är öfverlåten åt sina lagliga domare, och dessa komma att afgöra öfver honomp). — Man kan lätt föreställa sig verkan af detta svar, när man, som ni torde erinra er, vet att de der domrarne utgöras af pietistiska konsistorialer och att Wislicenus har i Halle slutit sig till den fria protestantiska åsigten i bibeltolkning, som är för Idet pietistiska hyckleriet en nagel i ögat. I Långt mera uppseende än detta häftiga svar, har likväl väckts genom konungens skrifvelse till öfverpresidenten Bötteher i Königsberg, till följd hvaraf hela magistraten i denna stora stad funnit Isig föranlåten att nedlägga sitt embete. Jag har redan nämnt i ett föregående bref ora den häftiga osäm a, som uppkommit emellan de militära och civila embetsmännen derstädes, egentligen till följd af skiljaktiga politiska åsi Ju mera borgerskapet i Königsberg antog en Iliberal färg, ju mer trodde officerarne sig böra llåta påskina en så kallad loyal sinnesstämning, Ihvarvid i synnerhet kommenderande generalen Ivon Donah utmärkte sig, till dess att ändtiigen len olycklig duell, emellan en officerare oca en lung jurist, stegrade förbittringen till det högsta. Den unge civilembetsmannen hade i berusadt tillstånd låtit undfalla sig uttryck, som ansågos förnärmande mot konungen; officern, som hörde dem, manade ut juristen på pistoler. Följande dagen bad denne om ursägt, och gick så långt en man med heder kunde gå, för att erkänna det felaktiga i sitt uppförande; men fåfängt: officeraren stod fast vid sin utmaning och duellen ägde rum. Man sköt två gånger utan att träffa, och juristen rigtade begge skotten med afsigt i luften; men officeraren nödgade den utmanade till ännu elt skott, och denna gången träffade han sjelf bättre: han fällde juristen död till marken. Detta verkliga mord på en man, som vägrat att ens försvara sig, väckte den häftigaste harm; men på den kommenderande generalens hr von Donahs. vink, togo officerarne banditen i försvar, förklarade att han gjort ganska rätt och att de sjeifva skulle handla på samma vis, i enabanda fall. Efter den stunden var det förbi med all gemenskap de begge sambhällsklasserna emellan; ingen