Aftonbladet – 23 augusti 1845, sida 2

haas i det han uppreste och omfamnade henne, — man har kallat min klagan mot junker Wenzel von Tronka ett onyttigt krångel. — Jag vill sjelf personligen framföra den till landets herre. Hvarför vill du väl sälja dina egendomar? ropade hustrun. Kohlhaas tryckte henne kärligt till sitt bröst och sade: I ett land, som icke skyddar min rätt, vill jag ej stanna. Hellre vara en hund än en menniska, om man skall trampa mig under fötterna. Annu finnes hopp och sålänge förblifva vi här; men rådligast är att itid vara betänkt på allt, och derföre önskade jag, att du skulle göra en liten resa till din moder i Schwerin, som du icke på länge besökt. — Jag skall fara till min moder i Schwerin, gå öfver gränsen med mina barn! — ropade hustrun och förfäran qväfde hennes stämma. O, jag förstår dig! Du behöfver blott hästar och vapen; allt det öfriga går af sig sjelft. — Med dessa ord satte hon sig ned på en pall och gret. — Kära Lisbeth! sade Kohlhaas studsande, Gud har välsignat mig med hustru och barn, med rika egodelar, — skall jag i dag för första gången behöfva önska, att han icke hade gjort det! Skall jag uppgifva min sak, sade han och strök lockarna ur hennes panna — skall jag rida till junker von Tronka och ödmjukt begära mina hästar tillbaka? — Och då hon icke tordes säga: nej, nej, men tryckte den ena kyssen efter den andra på hans läppar, så uppstod Kohlhaas med dessa ord: Så unna mig då den friheten, att förskaffa mig min rätt. — Afven Lisbeth stod upp, torkade sina ögon och yttrade, att hon fått ett-infaly,, Hon ville sjelf resa till Berlin ogk-framföra till landsfadren hans klagan. — Hal ör omringad äf-Ota Lipranan i