Aftonbladet – 23 augusti 1845, sida 2

ega rum i afseende på den tilltänkta grundlagen, gäller äfyen för den ifrågavarande tryckfrihetsförfattningen. Man säger sig vilja göra pressen fri,, men ställer bredvid den såsom väktare en drakonisk lag, som med ytterlig stränghet straffar hvarje dess friare rörelse. Tryckfrihet utan jury är öfverhufvud ett oting, eller en grof metkrok, som absolutismen hänger ut för att dermed fånga och mörda sina vedersakare; den föregifna yttrandefriheten är blott daggmasken, som vrider sig i dödsqval på den försåtliga hullingen; ve den lätttrogne, som låter narra sig att nappa derpå! En sådan tryckfrihet är det, som man ärnar oss. Man vill förunna pressen frihet, icke af öfvertygelse att ordets frihet är en af vårt slägtes heligaste rättigheter, det enda medlet att sprida humanitet och ljus öfver jorden, och värdigt och nyttigt för ett fritt folks styrelse; utan derföre att man märker censuren icke vidare göra den tjenst man af den påräknat, emedan den dåliga pressen öfverlistar den, och man hoppas att en hård tryckfrihetslag, i förening med en servil domaremakt, skall bättre kunna qväsa och utrota författareyrket, och hvar och en enskild, som förråder håg att bjuda våldsmakten trots. Samma grundtanka genomgår allt hvad man nu står färdig att bjuda nationen. Ingenting utgår härvid af öfvertygelsen att man handlar rättvist, utan af omständigheternas tvång och för att genom bländverk komma ifrån saken för möjligast lindriga eller till och med förmånliga pris. Men man irrar sig: man inträder beklagligen blott på ett nytt och vådligare stridsfält; och om också folket tålar sig för någon tid att blöda på detsamma, ur större och smärtsammare sår, och att falla som offer för fega domares lagmord, så kan stridens utgång ändå icke blifva tvifvelaktig. — För öfrigt är det ännu osäkert när riksständerna komma att sammankallas i Brandenburg till mottagande al den kungliga nådegåfvan, sådan den bjudes dem. Allmänna rösten är för högljudd emot en ståndsrepresentation, i hvilken den utfattiga och skuldsatta adeln skulle komma att bilda den egentliga representantkammarens hälft. Redan provincialständerna, i de flesta bland rikets orter, hafva höjt sin röst emot denna onaturliga och förvända proportion inom dem; borgare och bönder ha protesterat deremot och fordrat en förstärkt representation ur sina leder, fastän de adliga possessionaterna hindrat framgången af protesten, och regeringen hårdnackadt vägrat hvarje ändring. Men nu, då äfven riksständer äro 1 fråga att införas efter samma ojemna och grundlösa fördelning, kommer häftigt motstånd ej att saknas, understödt af hela massan bland de åsidosatta folkklasserna. Alltför tydligt inser en hvar, att konungens och hans rådgifvare, i hvad de bevilja, icke ärna på minsta sätt afvika från det herrskande systemet. Endast jordegendomen skall representeras, och detta dessutom i högst ojemna delar, men den suveräna makten ej efterskänka det minsta af sin absolutism. Folket skall blott vara den slöa, hörsamma hopen, elteråt som förut, och stå qvar under det landsfaderliga förmynderskapet. På sådant vis tror konungen sig kunna förverkliga systemet af den kristliga rådslående monarkien,, hvars grundval är kärlek, ödmjukhet och förtroende; men dessa framkallas och befrämjas ej genom en massa halfheter, i en tid då allt sträfvar efter rätt inom staten och delaktighet i vården om dess angelägenheter. Med alit detta skall Friedrieh Wilhelm IV:s regering ändå förtjena benämningen af en framskridandets styrelse; ty den härdar oss till verksamhet och uppöfvar alla krafter till den häftiga strid, hvarur framtidens bättre skick skall framgå. Allmänt önskar man derföre ock att handlingens afgörande timma ej måtte slå alltför snart: att de konstitutionella spekulationerne ofvanifrån ännu måtte dröja med sin utveckling några år, och hycklarnes och absolutisternes reaktion ej alltför hastigt förlora modet. Segra kunna de ej!i alla fall, det vet man; men ju längre de uthålla kampen emot upplysning och frihet, ju fullständigare och säkrare skola dessa bimlens gåfvor eröfras, så väl åt kyrka som stat. En motsats emot konungen i mycket, är hans broder thronföljaren, prinsen af Preussen. Konungen är liflig och eldfängd, har en uppspelad fantasi, är underkastad häftiga sinnesrörelser, är praktälskande, konstkännare, och öfverlåter sig åt känslorna, hvilka stämma honom för svärmiska religionsåsigter och romantiska ideer, och göra honom fallen för förändringar i samhället :och försök att omskapa det efter bonom egna åsigter; buru klent sådant än må lyckas. Prinsen af Preussen åter har ärft mycket af sin faders lynne. Han är enkel, mild emot sin omgifning, sysselsätter sig gerna med soldater, parader, exercis och småaktigheter i uniformsväsendet; tycker om teatern och balletten, och hänger fast vid det