Aftonbladet – 7 januari 1845, sida 1

JUYTTILOL, MSUII HVTV LIVHURITIdILGCH då SI VAÄlldlIRlCL, pvisheten af sina statsmannainsigter, det upphöjda af sina tänkesätt vunnit ett sådant inflytande inom Konst:sUtskottet, att 2:ne Stånds ledamöter derstädes, snart sagdt, icke utgöra annat än ett echo af dess tankan, likväl påbördat mig att tillhöra antalet af de demagoger, hvilka påstå sig för,svara folkets frihet, under det de sjelfve, komne ptill väldet, äro de största despoter, som försvara menniskans rättigheter, utan att låtsa veta att ,desamma måste gifva vika för samhällets rättig,heter, om detta skall kunna bestå, som under det de tala om att folkets väl allena ligger dem om hjertat, föreslå åtgöranden, hvilka, om de antagas, skulle störta folket i en afgrund af olyckor, och som ändtligen, såsom folkets objudne sakförare, påminna om 3:ne handtverkare från en Engelsk nordlig provins, hvilka till parlamentet inlemnade en petition, börjande med orden: Vi ,det Engelska folket etc. I det frihetsstolta England, der oräkneliga menniskomassor, i anseende till onaturliga missgynnande förhållanden, ofta bilda folkförsamlingar, hvilka genom sina excesser oroa regeringen och störa embetsmannaväldet, finner man dock, att aktningen för lagarne och tillgifvenheten för styrelsen äro verksammare, än i andra civiliserade länder. Ipgenstädes är yttranderätten mera fri och meia varm, icke blott i skrifter och dagblad för bildade läsare, utan ock vid der ofta timande, stora folkmöten. Utan den på sådant sätt bibringade allmänna öfvertygelse hade kanske hvarken katolikernas emancipation eller parlamentsreformen kunnat, på fredlig väg, vinnas. Om nu ofta upprepade förehafvanden af en prononcerad, verkligt demagogisk natur, icke i sjelfva England verkat omstörtande eller förmått rubba statsförfattningens egentliga grund, så måtte det i sanning väcka en sällsam grad af förvåning, huruledes den, som haft tillfälle att om Englands inre politiska förhållanden, på stället inhemta en mångårig närmare kannedom, offentligen företagit sig att, vid innevarande Svenska riksmöte, på fullt allvar och utan veterlig tillrättavisning, hyperboliskt stämpla en enskild representants, öfver det gamla regeringssystemet i moderata ordalag affattade yttranden, såsom fördömlige och innebärande någonting för folkfriheten och den allmänna ordningen vådligt. Nyssnämnde yttranden har jag redan, gifvit en större utsträckning. Offentligt har det skett i Borgareståndets plenum den 4 i förra månaden. Jag refererar till derom förda protokoll och underställer det villigt allmänhetens pröfning. Der finnes allt hvad jag, i anledning af Hr grefve Björnstjernas mot mig riktade förorättande insinuationer har af nöden att hufvudsakligen genmäla, och om således herr grefven skulle täckas fästa uppmärksamhet på mitt inom Borgareståndet gjorda anförande vid behandlingen af dechargebetänkandet, skall herr grefven svårligen undgå att erkänna, att demagogiska ansträngningar icke varit af nöden, för att bilda mitt efter sakförhållandens lugna pröfning framställda omdöme öfver den förllutna regeringsperioden. Ett oförderfvadt folk, med vilja och kraft för sina samfunds-pligter och ett följaktligen ännu icke slocknadt deltagande för det allmänna, kan icke löpa någon fara genom ett ringa försök, att i fråga om fäderneslandets gemensamma angelägenheter skärpa dess praktiska blick och upplysa det om styrelsesystemets verkningar. Först då inträder inom monarkiska eller aristokratiska stater en allmännare våda, när, efter en inom det offentliga lifvet. underKållen tröghet och sorglös liknöjdhet, bestämda klass-skillnader förorsaka sådane inbördes strider, att statskröppen deraf får erfara blödande sår, som slutligen frätande angripa samhällets friska kärna. Omsorgen för folkbildningen i intellektuelt, moraliskt och techniskt hänseende bör derföre icke stanna endast vid skolan och kyrkan. Den bör jemväl syfta till bibringande af kunskap om statsinstitutionerna, till utveckling af ett politiskt förstånd och till bildande af ett sjelfständigt omdöme. TI saknad deraf, känner massan af folket ingen annan retelse än begöret efter grof sinlighet och förvandlas slutligen till ett viljelöst verktyg för makten. Utbredande af välgrundade insigter i alla vetandets sferer miste således vara en sambhällsvigtig sak. Derigenom bevaras icke allenast de lägre klasserna från okunnighetens laster, utän de högre vinna äfven ett skydd mot öfvermodet och sin egen missbildning. Villfarelserne och fördomarne hafva inga farligare fiender, än upplysning, rättrådighet, förnuft, måttlighet, flit och ordningssinne. Jag hade trott det tillhöra karakteren af en högre bildning, att med fördragsamhet, saktmod, välvilja, tålamod och undseende, upptaga olika tänkandes meningar. Särdeles inom representativa församlingar är en politisk tolerans ett hufvudsakligt vilkor för det offenthga lifvet, och parlamentsdebatterire i England röja älven en frihet, hvarom man i andra konstitutionella länder endast eger ett dunkelt begrepp. Sanningens fackla lyser inom de svenska riksstånden klarast, och sprider sitt välgörande sken med mesta glans, då den Jemnas ofördunklad af egenkärlekens öfvermod, ståndsfördomarnes irrbloss och hårdhjertenhetens vrångvishet. Men herr grefve Björnstjerna har jätvat en sann upplysnings oeftergifliga fordringar, då han slutligen, i en episod om halfbildning och okunnighet, uttalat sin förkastelsedom öfver mina anföranden vid förra riksdagen om sjöförsvaret anh: vid imnavarando Pilodge ne lan Tee