Aftonbladet – 23 november 1844, sida 1

Had rm Fr KRK oo MT CP An ok har jag ifrågasatt behofvet af? ökning för kavalleritrupper. Jåg har blott visat olägenheterse deraf, att i närvarande ögonblick tillöka anslsg af icke påtvingande beskaffenhet för sådana trupper, hvilkas reduktion i mer eller mindre måna man vid nästa riksdag är fullt berättigad att förutse. Hr: De Margå: Det är visserligen lugnast och lyckligast att vara på afstånd ifråa och i okuvnighet om allt krig, och således äfven från det som här nu föregår; men sedan jag af en cch annan talara hört, att det ej går anm att vara okunnig i slika ämnen, och sålddes äfven jag måste deraf begripa, så får jag tillkännsgifva, att då ett kavalleriregemente existerar och måste finzas, är jemväl nödigt, att detta kavalleri undfår öfning. Då behöfligheten af denna öfning ej blifvit bestridd, och jag icke, lika med en annan talare, tror, att någon särdeles ioskränkning i detta vapen kan förestå, samt ej eller delar dan åsigt, att allt försvar kan komma att ligga i landets beväring, utan att denza baväridg endast bör i synnerlig nöd användas och då vara understödd och styrkt af en tiliräckligt stor och väl öfvad stam, finner jag anslaget vara af behofvet påkalladt och tillstyrker alltså bifall å detsamma. Flere af ledamöterne instämde. Hr Nordvall: Uti den af herr de Mare yttrade åsigt, att fåderneslasdets försvar icke uteslutande kan grundas på nationalbeväringen beder jag få instämma. Deremot vågar jag icks uttala ett omdöme i fråga, buruvida det ruvarande indelta kavallsariet är till pu merärn större än det, med afseende å landets behof, bör vara. Domsrätten i detta fall öfverlemnar jag gerna till de ledamöter af Ståndet, hvilka dertill !ä pa sig vuxne; men anser mig derföre oförhindrad att i afseende på det förevarande anslagets behöflighet yttra mina tankar. De talare, som yrkat afslag på Kong!. Maj:ts proposition, synas hafva grundat de:samma på förutsättningen, att den organisation af försvarsverket, som blifvit Rikets Siänder lofvad, skulle kunna som snarast verkställas. Jag är deremot af en annaa tanka och tror, att till en så vigtig förändring behöfves hela tiden intill nästa Riksdag eller den för hvilken nu förevaranda statsreglering kommer att gälla. U:gående från denna synpunkt och öfvertygad, som jag är, om nödvändigheten af de indelta truppernes tillbörliga vapenöfningar, så länge de finnas, anser jag mig skyldig biträda Utskottets förslag i denna puakt; desto heldre, som Kongl. Maj:t i tin nådiga prop:sision tydligen utredt och styrkt, att ehvad den till indelta kavalleriets vapenöfning fordrade summan beviljas ellsr ej, måste den ändock för ifrågavarande behof utgå, men i sednare fallet på bekostnad af ett annat militärbehof, nemligen infanteritruppernes öfring, som, churu vigtigt, likväl är detta uaderordnadt. Ea värd ta!are bar antydt derpå, att genom beviljande af de 15,500 Rdr Bko, omkring hvilka diskussionen pu vänder sig, skulle kavalleriets vapenöfningar förlängas utöfver den vanliga tiden och dymöedelst en högst väsendtlig olägenhet tillskyndas de rustningsskyldige. För att om möjligt undanrödja verkan af denna förespegling, auser jag mig pligtig upplysa, att med det ifrågasatta anslaget alldeles icke afses förlängda möten, utan endast möjlighet att kunna bestrida kostnaderna för kavalleriets vapenöfningar, utan att dertill behöfva tillgripa den för iofanteriets öfaing bestämda mötespessevolansfonden. Till svar på herr Ekholms fråga tager jag mig friheten upplysa, att epvligt den tabell öfver tillgåogar och behof, som Stat:Uzskottet låtit upprätta och till samtlige Riksstånden aflemna, visar sig, att statsbristsumman, eller den som genom bev llning mäste fyllas, icke uppgår till det belopp, som föregåenda Ständer kalkulerade och att således icke ökad bovillniag kan ifrågakomma för de utgifter, hvilka Utskottet hittills föreslagit; — och minst af allt kan beviljandet af den summa, som nu är föramål för pröfning, dertill föranleda. Hr Petrg: He? De Mar är den ende, fom uttryckt en bestämd åsigt om hvad han anser bör förstås med Kongl. Maj:ts yttrande i dess nådiga proposition om försvarsverket. Om det är märkligt att H: De Marå sålunda företagit sig att förklara Kopgl. Maj:ts proposition i annan meniog än dess ordalydelse, så är det ock, ifall man antager förklaringen för sannolik, högst nedslående, att densamma uti sig innefattar ett töcken, som förmörkar hvarje angenäm förhoppning på verklig förbättring i försvarsverket. Han började sitt yttrande dermed, att det ej vore nog att äga insigter i krigsyrket, för att yttra sig på detta rum; man borde äfven äga ett mod, som talaren sakmar. Svenska kavalleriets styrka fann han imedlertid ingaluada för stor, utan snarare trveartom. Detta omdöme bevisar, att Hr De Mart sjoll jäfvat sin uppgift om bristasde skicklighet och frimodighet. Men det är icke mödan värdt, att uppehålla sig med em inkorseqvsas. Märkligare är, att Hr De Mare ansett sig böra giffa on antydan, att Regeringen alldeles icke har någom större reform med försvarsverket för afsigt. Det är märkligt, säger jag; ty sätter man tro dertill, så saknar man all grund för hoppet om den förmämsta förbättringen, som fådermeslandets välstånd kräfver. On Hr De Marcs uppgift är grundad, vore det naturligtvis tacklös möda, att här skildra den betänkliga ställning, sem förorsakats af den förra krigsadmiaistratiorens bristande ivsigter och misslyckade åtgöranden. :Det vore då så godt att för alltid upphöra med allt vidare parlamentariskt ordande i ett ämne, der all utsigt att kuana för framtidea uträtta något försvunnit. Genom diskussionens långa fortsättsing har visat sig, hvad jag förut ej befarade, eller att en större boaägenhet hos Ståndet iaträdt för bevijande af nya statsanslag å 4:da hufvudtitela, och en talare har till och med ordat om ett förtroendevotum. Huru denne talare kunnat komma på en sådan tanke, förmår jag icke inse. Det ifrågavarande anslagat är på intet vis af beskaffenhet att kunna utgöra en kabinettsfråga. Skulle ett i sig sjelf så föga betydande statsanslag, som det, hvarom jag nu väckt fråga, kunna tillerkännas en politisk vigt i den mening, som Hr Brinck antydt. så skulle, sanningen att säga, Kongl. M-j:ts rådgifvare vara ömtåliga till den grad, att det i längden voro en ren omöjlighet att ställa dem tillfreds. Hr Brinck åberopade, till: svar å He Patröj anmärkniogar, protokollets innehåll, samt yttrade, i afseenda på den förut förehafda frågan om reservläkare, att, då han själf varit ögonvittne till det elände, som, utom annat, i brist af läkarevård, tillfogats armåsn under finska kriget, bade han också förmodat att oti anslag för ändamålet var al behofvet pikalladt, och