rusta! DETRUTA AppelqQUesb räd DICEILEG jau fär tämde. Petter Claesson. Sedan jag sist hade ordet, äro cke några skäl anförda, som verka till rubbniag af nin ö!vertygelss om olämplighoetea af Utskettetts förlag, hvadan jag pu icskräsker raitt yttrante dertill Itt yrka afslag darå. Rutberg: JIag förenar mig med alla dem som talat ör afslag och hemställer om icke tiden må vara inne att sluta denna disktussior. Anders Eriksson från Elfsborgs län: Ea dal at L:g-Utskottets och de fleste af detta stånds ledamöer hava visserligen yttrat betänkligbeter emot Utsk. nu diskuterede förslag, men ehuru jag ingaluada är sinnad, stt med min röst biträda ett beslut, som ioverkade till de omyndiges nachdel, tror jag dock att bästa garantiea för förvaltningen af omyndiges gods ligger uti och är väsenduligen beroende af förmjadarens redbarhet och duglighet, hvilket syftemål kazake bättre skulle vianas genom den tysta förmåasrittens borttsgaade. Den ru gällanda lagstiftningen innefattar icke i sjelfva verket den fullkomliga garasti, mas i allmänhet tror, och derpå gifvas flarahanda exempel, af hvilka jag vill rämna et. Uti min hamort ingehade ea förmyodare en så baskaffed befattning i flere år och ännu vid sin död den omyndiges model. Någon konkurs ygpades icke eftar förmyadaran; men ehuru de innoestående arfsmediea utsöttes bos kosusgens befallningshafvenda och den i sterbhusst befintliga fastighet i laga ordnizg utmättes och försåldes till gäldande af desna fordran, ansåg sig Konuzgers befallaiogshafvarde, evär fastighsten fanus besvärad med ett par inteckningar, hvilka dock vore flera år y2gre än förmyndesrskapet, pligtig redovisa köpsskillingen till inteckoiagshafvarne, i följd hvaraf och då danna redovisning icke lamnade något öfverskott, det endast återstod för den omyadige att sätta behörigheten afsamma redovisnisg i fråga medelst rättegång, hvilken också anställdes och fortsattes i sjutton år, hvarefter i sista instansen Korusgess befallniogshafeandes besiut fastställdes. Af detta exempel visar sig, att någon fördel af den tysta förmåasrätten icke kan hemtas i annat fall än om koekurs inträffar och att således myndlingens prioritet i örigt är mera skenbar än verklig. Då lagen, såsom laga ursäkt för förmyndsrskep, älven stadgar den händelse, att man redan två förmynderskep hafver, eller ett sådent som annet ejtåla kan, iärer dem mening, som blifvit yttrad om svårigheten ech olägenheten för förmymdare, derest Utsk:s förslags i betänkandet J4 14 rifalles, alt iopehafva flera förmynderskap, af sig rjell förfalia. Jemta det jeg anser den nu varande lagstiftningen i aseende på vådan af omyndiges medel oulständig, skulle jag tro att mera säkerhet kunde vinnas derigenom, att LagUtskottets förslag i arssende på de gode männen i stället modifierades derhän, stt socknenämaderne i allmäshet fioge sig ålagdt, stt vaka öjver förmyndarnes åligganden, men i synnerhet angåerda vederhärtigbeten, samt tillse, aw en skuldsatt och försumlig förmyndare blefve skiljd från sin befattvirg. Uti ett sådant förslag skuile efter min tanka gifras en större och mera kontrollerande säkerbet än uti den tysta förmånsrätten, som lätt kan eluderas cch ianebär liten eller iogen garanti. — Jag tillhör icke deras antal, som önska begagra lån, och icke heller deras, l: som räknas för kapitalister. Men jog han likvälicke undertrycka min tanka derom, att den förmyndare som har behof af lån, men icke kan erhålla ett sådant : i någon af våra allmänna kassor, hvilka lemna försträckningar på fördelaktiga vilkor, verkeligen lider en orättvisa genom aft varda utestängd från ett sådant lån af den tysta förmånsrätt, som åtföljer förmynderskapet. Jag kan ingalunda förena mig med de ståndsledamöter som förmena, att den tysta förmånsrättens borttagande skulle medföra en fördel för kapitalisterne, utan anser jag denna fördel tvertom tiilgodokomma den, som beböfver upprätta sjunkna affirer. Det är icke min mening att godkänna Utskottets härom afgilna förslag, men jag önskar likväl icke dess förkastande, utan tiltstyrker en återremiss till Lig Utskottet för tillvägsbringarde af de förändringar, som kuana pröfvas nödige alt vidtaga. Ephraim Larsson från Eifsborgs län: förklarade sig dela lika åsigt med de ledamöter, som yrkat afslag å i:irågavarande betåskamde. Pehr Sahlström från Stockholms län. Vid förra Riksdagen deltog jag såsom ledamot af Lag-Utskottet uti öfverläggnisgen till ett betänkande af samma syftning, som det ru ifrågavarande. Jag bar likväl icke nödtvuzget uppstigit för att försvara Utskottets ru ifrågavaramde förslag, men sedan men yttrat sig till beröm ör dem eller de, som förklarat sig afstå från deltagande i diskussionen, finver jag mig föran åter, att äfven yttra några ord. . Det är smärtance att erfara, att menisgarne så allmärt med byarandra öfversnsstämt emot den tjöta förmårsrättens af Utskottet föreslsgca recflyttning, och att f.armställaicrgen härom rönt ett så sträcgt cgillande. Jag hade trott, att motiverne både i der Korg!. propositionen och för betänkandet i denna frå-: ga sku!te vara fulit öfvertygande för hvar och en, som kusde och ville iase deras giltighet. Ehuru jag icke vågar tillmäta mig att kunna ictränga i förslagets innersta grunder, avser jeg likväl, i betraktande af de skäl, som äro i Betänkandet anförde, att Lag-Utskottet haft rätt i måvga fall och jeg tror, att både det all. männa och de omyndige skulle förlora derpå, att Ut skottats förslag helt och hållet förkastades. Bland de grunder, få hvika man velat stödja en sådan förkastelsedom, har man nämnt och iharopat ce pu gällande författniogarnes godhet och ändamålsenlighet; men dett kan jsg hvarken inse eller medgiva. Vid förra Riksåsgem å:eropades dem mening, at, i arseende till dem tysta fÖrmånsrätten, svårighst icke säilen visade sig att erhålla förmyrdare för pupiller med större förmögenhet. Jag anser detta sköl i sig själf vara mindre rigtigt, emedsn det i ållmärhet röner liten svårighet att fana säkra och redbare förmysdare till förvaltsiog af större summor, än det är al vigt, att tillse och vaka öfver det de mindre Jyckigt lottade klasserses arfstillgåsgar på ett ändamålsenligt sätt handhafvas och värdas. Vi veta alla huru det tilgår cå em förmyndare på landet förordnas och huru, sedan nämnders esstaka yttrande blifvit inhemtadt, det icke sällan händer, att ewt så beskaffadt upsdrag ie mnas åt en persoe, som hvarken kan räkna eller skiifva, då ingen annan fiones villig ett åtsga sig det ansvar och underkesta sig de olägerheter, som kunna vara med förmynderskapet förknippsde: En anzan icke mindra väsendtlig olågechet förefianes deri, att bäradsrätterae i allränhet icke tillse haru förmvadare fullgöra sina ri