Aftonbladet – 30 januari 1844, sida 2

er huset Todtensteins underhistorier helt och hållet för onyttiga och otidiga dikter. Prins Henrik nickade nådigt, och jag började: En morgon träffade man herr Berthoölds lik på Trefaldighetskyrkogården vid brädden af en nyss uppkastad graf. Han låg der liksom sofvande, ögon och mun tillslutna; händerna igenknäppta, på läppar och kinder voro ännu spår af rodnad. Natten förut hade stamfrun haft en dröm. Det var en bögst enkel fru och till börden bonddotter, så att man icke kan tilltro henne hafva upp: funnit något dylikt. Hon såg den spöklika faddern i sitt hvalf, alldeles som herr Berthold beskritvit det, och der lilla munken, hvilken hade förutsagt jordbäfninven och hvars lif herr Berthold räddat, knäböjd framför det förfärliga benranglet och gråta och sucka jemmerligt: Huru länge skola ännu mina tusenåriga ögor betrakta detta stoftets skådeplats, der skriande di barn blifva stolta patriarker; der älskande smäk ta efter månan, som hade den gamla verlden ic ke hört någon ungdomsdrifts suckan; der menni skorna tro sig stora och odödliga, emedan dera medmenniskor äro elända, bjelplösa och dumma der könungar högmodigt bekransa sig med guld och frälsaren tåligt bar törnekronan ?: Jag har re dan alla gåfvor inne, enär min botgöring är Lik; gammal som saligheten. Och jag gör bot och pre dikar, jag vandrar omkring och helar. Men hven gagnar det? ty af saligheten rikta sig blott mun karne. Och hvad gagna mig på jorden alla min: gåfvor? Jag besitter visheten och kunskapen ocl tron och läkande kraft: och gåfvan att göra un der och profetera och urskilja andar, och jag ta