för de försök, hvilka blifvit gjorda till förskingring samma, på det att det rånade som fallit på henne mans lott och blifvit henne lemnadt, måtte åter kom ma till rätta ägaren; se der det romantiska i saken hvilken för örigt är allvarsam nog! Den 144 Febr. 41842, kl. omkring 40 på aftonen ankommo till soldaten Olaus Skrälls bostad på tor pet Myrekasen under Fagerhult följande fyra perso ner: Förpantningsinnehafvaren Petcr Johansson Strön från Kärrekas under Svenseröd, hemmasonen Magnu Olsson från Kållebråten, samt lösdrifvarne Johanne Arvidsson och Lars Nilsson från Rålseröd. De had hvar sina staf af träd i banden, och voro svärtade ansigtet. Ström inträdde först, och, sedan han er hål!it underrättelse att Skräll var ensam hemma, in kallade han de öfrige, hvilka imedlertid stadnat utan för. Ström framställde derpå den frågan, huruvid Skräll vore hugad att följa med dem ut, för att skaff pengar, i hvilken fråga äfven de andra förenade sig och försäkrade, att de ej skulle gå förgäfves, emedai de hade sig med visshet bekant hvad penningar fur nos, utan att de likväl bestämde stället hvarest. Mer som Skräll, ehuru de ej tydligare uttryckte sig, trod de sig förstå det frågan vore om att stjäla, vägrade han genast att göra dem sällskap, under förevändning för att ej stöta dem för hufvudet eller ingilva miss troende, att han icke, då hans far och mor voro bor ta, kunde lemna huset utan tillsyn; men det föll ho. nom i detsamma in att söka, om möjligt, få reda på hvart de skulle taga vägen, hvadan han, så snart de aflägsnat sig, försigtigt gick utom huset, för att ob. servera hvilken väg de togo. Då han pu såg den styra kosan nedåt landsvägen, fick han hastigt det in: fallet att följa dem på spåren, hvilket i början ej vai hans föresatts. Han riglade dörren, och begaf sig tyst och obemärkt efter dem. Då de hunnit til landsvägen passerades Fagerhults bro, och ett litet stycke nedanföre densamma togs vägen öfver ett gärde till böger. Gången fortsattes en god stund, hvarunder Lanneröd passerades, och gjordes ändtligen hallt vid Nils Anderssons hus i Nyröd. Skräll hade under hela vägen hållit sig på något afstånd från de fyra vandringsmännen, men skyndade nu en liten omväg, och tog plats bakom några trän, helt nära husets södra gafvel. Just som Skräll hunnit dit, hörde han en fönsterruta klinga. Lars Nilsson, hvilken hade vantar på händerna, krossade den, och banade sig sålunda en ingång i huset, dit först han, och sedan Johannes Arvidsson och Lars Nilsson inkröpo. Magnus Olsson blef utanför stående på vakt. En ung flicka, ZJobanna Larsdotter, som om qvällen hade medföljt Nils Anderssons hustru hem, och Varit liggande der öfver natten, blef vittne till det uppträde, som nu följde. Sedan bon en stund hvilat och insomnat, vaknade hon förskräckt i det ögonblick, då fönstret inslogs, och såg trenne personer, sotade i ansigtet, inkomma genom fönstret. Nils Andersson, som uppreste sig ur sängen och ville värja sitt, erhöll flera slag af vållsverkarnes medhafde påkar. Derefter :upptände de ljus, hvilket hölls af Ström, som var mindre svärtad i ansigtet än de öfriga. Johanna, som förut noga kände Ström, kunde äfven nu, ehuru uppskrämd hon var, igenkänna honom. Sedan våldsverkarne pockande anmanat Nils Andersson att uppgifva hvar han hade sina penningar, slogo de honom ytterligare, så att han blef mycket blodig. Flera gänger bad han dem att blifva förskonad till lifvet. Under det de misshandlade -honom uppgaf han starka jemmerrop, som dock småningom aftogo, tills han slutligen alldeles tystnade. Sedan kastade de honom upp i sängen samt ropade till den utanför buset stående kamraten, att han skulle lemna dem en yxa, hvilken de genast erhöllo. Lars Nilsson vände upp och ner på en i rummet stående kista, slog sönder dess botten, och uttog ur kistan en så kallad penningelådan.; derefter upplyfte han locket på en annan kista, och tog derur en hvit -sbawl äfvensom -ett barkadt kalfskinn. De tilgripna sakerna skickades ut genom fönstret och emottogos af Magnus Olsson. Ström och Lars Nilsson begåfvo sig sedan upp på loftet, der de annamade hvad de kunde öfverkomma. Johannes Arvidsson stod imediertid qvar, i rummet, beväpnad med en stor knif, hvilken de andre rånarne tillsagt honom att genast sätta uti Nils Andersson, i fall denne rörde sig. Arvidsson framkom under rånet till Nils Anderssons hustru, och urskuldade sig för delaktigheten deruti, dermed, att han nyligen brödlös hade sluppit utur häktet. Flera gånger öppnade han på stugudörren och frågade: hvad lider det? derå svarades: vi draga. Sedan rånarne inkommit i huset, hörde soldaten Skräll från sitt gömställe, att föra slagutdelades samt att Nils Andersson jemrade sig, och såg, genom den öppna fönsterluften, sedan ljus blifvit påtändt, påkar svängas i luften. Men sedan straxt derpå inifrån rummet ropats att fönsterluckorna skulle stängas, hvilket verkställdes af den utanför huset posterade Magnus Olsson, såg Skräll intet vidare af uppträdet och hörle blott. ett oredigt sorl af röster, tills de trenne rånarne utkommo från huset. Tvenne af dem hade då hvar sitt större bylte på ryggen att bära. Sedan Magnus Olsson sällat sig till dem, togo alla fyra hastigt flykten. i j Personer, som dagen efter rånet besökte Nils Andersson, funno honom ligga flytande i blod uti sin äng, och med ett utseende, som om han ej skolat efva till qvällen. Blod var stänkt uppåt väggen och Då sängomhänget; på golfvet lågo tvenne af de stöm— tt vara on avighak ME Kr RV