Aftonbladet – 29 januari 1844, sida 3

al SHL eget exempel. Redan ca lörsta delen a! han: arbete utkom, fäste sig kritiken också vid han sätt att låta höra namnet på staden Neapel, son -han äfven i denna del ständigt kallar Napel, utar tjatt man begriper hvilket -europeiskt språk bar Jåsyftar. Det är hvarken latinets Neapolis, itali.Jenskans Napoli, tyskans och svenskans Neapel franskans Naples eller engelskans Naple, ehurt ,det likväl mest påminner om de begge sednare . Skälet för förf:s bruk veta vi ej: ty att en svens! Jnamngilver en italiensk ort på fransyskt elle Jengelskt sätt, finna vi för vår del icke mycke llärdt, oberäknadt att det är föga förnuftigt. För. modligen önskar förf. i detta bänseende göra til Isvenska, hvad som ännu icke är det; och all reform är berömlig, derest förbättringen i sig sjelf Ikan heta god. Här frukta vi dock, att så icke Iskall befinnas, oaktadt försöket, genom bortkastanIdet af e, otvifvelaktigt går ut på att närma (hvarföre ej föra ända fram?) ordet ill sitt rätta skick, nemligen till italienskans Napoli. Men af samma reformgrund Borde förf. äfven bafva i svenskan infört Venezia, Fiorenze, Roma; han skulle icke hafva nöjt sig med Venedig, Fiorens och Rom. Lemnande Pons och Brentans stränder, resande ifrån Venczians laguner, åkande genom Ferrareset, besökande Fiorenzen, gungande på Arnons bölja, skulle ban hafva begifvit sig till Roman, besökt Tivolit och .Frascatit; sedermera, krökande åt söder, i nejden af Napel bestigit Vesuven, beskådat Solfataran, genomträngt Pausilippot, rott förbi Campanellans udde till Amalfin och Salernot; slutligen vid Rheggiet farit öfver sundet till Messinan, och ej stannat förrän i Palermon. Detta allt har icke skett: orsaken känna vi ej. Kanske säger förf. härvid, att hans mening aldrig varit, att lägga definitändelsens pondus på städers namn, blott på bergs; och att han gjort det, emedan fransoserne skrifva le Vesuve, tyskarne der Vesuv, 0. s. v.. Men viäro nu till exempel svenskar. I svenska språkets lynne ligger alldeles ingen nödvändighet, att gifva åt bergs namn definit form: vi säga: besöka Omberg, bestiga Taberg, resa till Kinnekulle: man är alls icke tvungen, att gå till Omberget, Taberget, Kinnekullen. Likaså litet borde då en svensk fara till Vesuven. Skall det franska föredömet ( le Vesuve) vara så afgörande, hvarföre har då författaren icke äfven trott sig böra följa det i långt vigtigare fall, och således besökt Frankriket, eller ännu bättre: Francen, enär mönstret la France borde hafva gällt mest i och för sitt eget Jands benämning. Imedlertid önska vi, att läsaren måtte finna denna anmärkning af så ringa beskaffenhet, som vi sjelfve anse den obetydlig. Vi öfvergå nu till resebeskrifningens innehåll. Författaren börjar i denna del med Sachsen och Dresden. Han fioner orten treflig, men Sachsiska regeringens, Jikasom hela residensets, ande i allmänhet, temligen kälkborgerlig. Intressaut är skildringen af Tieck och hans läsecirklar ?). Irån Sachsen sker resan åt Böhmen: Iradschin (slottet) och den plilla sidan i Prag omtalas; folkets tillbedjande af helgonet Nepomuk , lika mycket som al Christus sjelf, dess loja natur, liknöjdhet och försoffade tillstånd i känslan af lifegenskapen, mera än till följe af direkt förtryck, kan icke läsas utan rörelse. Munkarne framställa sig högligen välgödda, trefliga oci, belåtna med de öfrigas djupa öfvertygelse om sina synders storlek och allt sitt eländes onekliga vidd. Mot fremlingar är man förekommande och artig, till och med utan afseende på skiljaktighet i religion. En kapucinermunk, som var Hr A:s vägvisare i Hradschin, rågade honom, till bekantskapens inledande: aus welchem Lande belieben Euer Gnaden zu seyn? från hvilket land täckes hans nåd vara?), och lå He A. uppgaf sig som svensk — en både poitiskt och religiöst förbatlig karakter för Böhmaen — så lät sig den gode munken dock häraf l 4 mt ;j bekomma, utan bemötte den arge kättaren med : förändrad höflighet. Iogenting kan förliknas med den trefnad och örtjusning, Hr A, kände på Österrikiska områlet, isynnerhet i kejsarstaden, det herrliga Wien. Beskrifningen på härvarande tyskars trohjertlighet, rlighet, vänlighet, likasom på sjelfva ortens naurbehag, gränsar nästan till det hyperboliska. I let gamla Rom varade Saturnalierna blott en fecka; men i Wien lefver folket såsom i en o fbruten fest — 363 dagar om året, utom skottret, då nöjena räcka ända till 366 dagar! Hvad ycker läsaren? Det måtte väl vara någonting tt bjuda på? Vi vilja väl ej bestrida förf:s uppifter; dock hafva vi af andra trovärdiga persoer — äfvensom ur sådanes böcker — ej sällan ört och sett Wien skildras i mindre arkadiska irger. — Pratern, Sperl, Brigittenau, Hietzing, Veidling, Mödling, Schönbrunn — godt och bra. irkännas får likväl, att någongång också Hr A. unnit en och annan skugga Inbilskhbeten hos der hohe Adel, går så långt, att en dithörande amilj ej en gång vill se en guvernant för sina arn, om hon icke är af adel Också om det efnadslustiga och pjutningsbegärliga pfolket, får oan tillstå, att dess obeskrifliga treflighet mest nskränker sig till sakens köttsida: den hyggliget, man erfar i dess umgänge, vill icke vara ätt idealisk. På dans, musik och kurtis är inen. ända. Hvad man dernäst har sinne för, nåste hufvudsakligen vara. mat och dryck. Neas får imedlertid icke, att Wienaren ock har nycket tycke för teaternöjet; och författaren inderrättar oss om många sceniska utmärkteter från Hofburmntantamns LKassaena Töchtnor