dagstimman inne! Samlingen kring disken är störst, ty det är der som den mwrdiska kraften utdeJas i jungfrumått, om också icke af jungfruhänder. Maten är rörig. — Den fordrar ännu en sup! — Se huru fruns anlete klarnar för hvarje rop på bränvin! — Bränvin öfver laget! — Bergström, den bedersplantan, har dragit på sig spenderbyxorna! — Han hade också god förtjenst förra veckan! — Se der en bekant! Den der usla gossen, som vi nyss skänkte några slantar, har nu redan tagit sin andra sup! — Tonen är ej så jämmerlig när ban befalier fram bränvin, som då han begärde allmosor. Ännu tvenne tiggarebarol — Flickan kan väl vara 42 och gossen 40 år! — Det går för långt! taga de icke äfven sin sup? — Hvad kan vara orsaken, att den der stackars ynglingen i vadmalsrocken icke får sin talrick soppa som han flera gånger begärt? Se hvilken föraktlig blick krögarmor sänder honom! Han begär åter! — Nå nå, min herr nykterhet, folk först! här skulle en stackare få svälta ihjel på sådana kunder som han! — Ja så, min gosse! du hör till nykterheten, ropar en hes stämma. — Då skall du min själ ha en sup! Ge pojken en dugtig sup! — Han ska väl bli karl han också en gång! Se så! gör dej inte till, kyckling! I botten, säger jag dej. — När jag var så gammal som du, så tog jag ett qvarter i ett andtag. — Ungdomen artar sej! Om han bara får vara i så här hederligt lag, så blir han med tiden tvärsäker! — En sup till, kära fru, te pilten! — Han ska döfvas! — Nå! inga krumbugtningar. Rätt som de går! —ibotten! — Nu ser du ut som en ärlig ungdom anstår! kom inte igen med den der nykterhetskomedian, det säger jag dej! : Der kommer en tjensteflicka, för att hemta mat åt sin matmoder, en gammal enkal — Hör hvilken chorus uppstämmes! — Stackars flicka! se hvilka handgrepp som användas mot det arma barnet. År det väl bland kristna menniskor och under civilisationens tidehvarf som sådane sedligheten kränkande uppträden skådas? — Men se madamen som nalkas, med sorgens prägel i pannan och armodets på kläidningen! Hvad söker hon? — Kära Bergström,, hörs hon snyfta till vår wohithäter, aspara för Guds skull en tolfskilling undan krogen, till bröd åt de små der hemma! — De hafva incen ting ätit sedan i går morse — jag kan sjlf hungra, men att höra de oskyldiga kräken skrika efter bröd och inte ha en smula att stoppa i munnen på dem, det går genom merg å ben och kan göra en syndig menniska alldeles galen! — Kom min gnbbe iilla medan du har en stylfver qvar af de 8, riksdaler du fick i lördags i aflöning. (Hon blir nu betare!) Frun der borta kan för den här gången vara nöjd med hvad bon roffat åt siz— Hvad f-n säger madam? jag tror Gud förlåte mina synder att menniskan vill öfverfalla en hederlig borgarhustru i sin sjelfvesta närning! Roffa! roffa! Hon vill visst roffa, hon, som inte unnar sin man lite dricka! — Om jaz va söm han, så sknille hon få lära annat slaz. Vet hon, ett sånt hederligt ställe som mitt finnes inte på hela norr eller lagålslande å inte på söder heller. — )Var inte ledsen, gumma lilla,, hväser Bergström srmekande till madamen. pDu vet jag är en krona för äkta männer som vill lefva å låta lefva. — En kopp kaffe te hustru min! Slå en liten brun i kaffet, det skall ge gumman korage! — Se så kära mamma lilla! — Ser du, frun menar inte så illa! — Godt kaffe bar hon och konjackaren sen — den värmer bjertat! Skicka du ut unzarna kring gatorna, så får di mer brö än som di orkar äta — är lyckan god så träffar di kanske på den der hederliga fruen eller mamsellen, som har lofvat ta sej an alla välvårdade barn! Å? ser du då, kära mor, kan vi slippa höra dä der olätet från mårån te qväll, å då kan en stackars arbetare få ta sej en sup iro, å då kan de också räcka till kaffetåren åt gumman med. Jaz ser på er, mitt herrskap, att j ären belåtne med detta första krogbesök och att j behöfven hemta frisk luft, då de förenade spiritvösa och animala ångorne redan börjat verka på eder. Tillåt mig nu fråga: är det menskligt och ädelt bandladt, att låta t. ex. en från landet nyss kommen, ännu oförderfvad gosse 2 eller 3 gånger om dagen insupa dessa finkelångor, dessa efterdömen? Är det väl billigt, att vi fördöma de otycklige, hvilka, sålunda utsatte för förförelsen, först till sjetfförsvar och sedermera af böjelse, blifva Bacchi dyrkare? Bland ulfvar, heter det, måste man tjuta för att få fred! Vanan blir den andra naturen. Vid menniskans öfvergång från ett vildt till ett hyfsadt och socialt lif, ger civilisationen sig först tillkänna vid måltiderne. Ingif henne smak för en trefliz måltid, och hon skall snart med vämjelse se tillbaka på den tid, då hon likasom djum