Aftonbladet – 29 januari 1844, sida 3

VI, UTM Ae ef, ett Hall tj Heller alldeles me roar det. Men denna känsla uppspringer ur föl I hållandena, sådan: de blifvit skildrade: det kom tl mer nu blott an på, huru högt man bör uppskat pita ett folks lycka, som inskränker sig endast ti -Ide krassa, kroppsliga behofvens fyllande, och sor rläfven kan gå miste om denna materiella, yltr 2 I fördel, i hvarje ösonblick, som det behagar Wie sIner-majestätet och: dess trogna släp, der boh ;J Adel, att låta folket smaka sina klor. Men et I vederq vickelseland måste det närvarande Österrik I vara att resa till, för hvar och en, som önska litet hemta och hvila upp sig efter långa, politi I ska debatter å annan ort; det får man tillstå. Irån Österrike kommer förf. till Bijern, me genom -en krokväg öfver St. Gallen i Schweitz .Ider han råkade i fyra dagars sällskap med — I nöfverste Gustafsson;. Berättelsen härom är gan Iska vacker, på sina ställen till och med rörande Vi bafva förut meddelat ett utdrag härafi AftonI bladets feuilleton. Vi önsk2, att historien ej måt te vara apokryfisk. Schwaben och Bijern åtnjuta det beröm, förf Ji allmänhet tilldelar hela Sydtyskland. Mäncher med sina Pinakotheker, Glyptotheker, Muscer, a kung Ludvig föranstaltade Palatser af alla bygg nadsordningar m. m., tyckes dock genom massan af heterogena samlingar hava förlorat sin egent. Jliga och äkta tyskhet. Borgarfruarne äro slutliger i hela Mänchen det enda återstående rätt tyska De gå ännu i bindmössa, ifrån de förnämsta till de lägsta. Det märkvärdiga förhållandet eger rum mellar de ryktbara Målningsmuseerna i Dresden och Mänchen, att de kunna sägas ömsevis komplettera hvarandra; ty — de taflor, som finnas i Mänchen, hänga icke i Dresden; och tvertom. Ofver den berömde målaren Cornelius uttalas ett omdöme, som väl torde förekomma strängt, men troligen ändock är rättvist. Isynnerhet tadlas hans skola (kallas: den Corne!iuskan, till och med på ett ställe den Corneliusska skolan, genom samma nyck i skrifsätt, som låtit tysken äfven i adjektiv form få bebålla sin ändelse, eburu Vesevius förlorat sin, till och med som substantiv i casus rectus). Cornelius sjelf är en man, hos hvilken, oaktadt hans fel, likväl ,det der tusan djeflav ficnes; men mängden af hans följesmän leverera för det mesta blott lussinarbeten, hvilket imedlertid konung Ludvig köper och betalar, som det synes, rätt väl. För att icke trötta läsaren genom en alltför lång anmälan, skola vi blott i korthet omtala, att Hr A. ifrån Båijern begaf sig vesterut öfver Rhen vid Strassburg, och sedan genom Lothringen och Champagne till Paris. Hans nästan till förtjusning stegrade belåtenhet med land, folk, natur, allt, öfvergaf honom så fort han lemnade Tyskland. Genast i Strassburg måste han, för att komma vidare, stiga i en diligence, som misshagade honom Hvad som i synnerhet stötte honom i Frankrike, var, att man der nödgas åka i sällskap med pproletärer,. Han tyckes i hemlighet vara lifvad af samma känsla, som sjelfva konung Ludvig Filip, hvilken alldeles ingenting hade emot, att proletärerne göto sitt blod under juliidagarne, för att skaffa honom en thron; men sedan velat så litet som möjligt vara besvärad af dem och deras olidliga ,rättigheter,. Hr A. finner också ,legitimisterne vara såsom menniskor de älskvärdaste: konung Ludvig tycker säkert på samma sätt, blott med vilkor, att legitimisterne icke vilja tala om den legitimitet, som måste brytas för att bana bonom vägen till kronan. Hr A. håller väl Frankrike för det första land på kontinenten: han berömmer Paris för allt hvad dess industri, elevans, vetenskaplighet, upplysning, theaterväsende O. S V. i så rikt mått erbjuder; men han trifdes der aldrig riktigt. Det element i staten, som egentligen gjort Frankrike och Paris till hvad det är, kan han icke rätt fördraga; eburu han ingenting har emot, att njuta af de frukter, som detta element burit. Visserligen hafva äfven andra personer, som pesökt den stora hufvudstaden, bevittnat den minIre trefnad, som, jemte allt det obestriddt herrliga Paris erbjuder, dock icke undgår att i mer eller nindre grad omhvärfva en fremling från norden ; lock synes det uppenbart, att Hr ÅA. i åtskilliga all mycket öfverdrifvit uppgifterna till fransmänens nachdel, likasom han stegrade dem i det föezående af berättelsen, till sina älskade, hederlige, rlige, nästan helige tyskars fördel, hvilkes egenkaper, äfven då de bestå i den lägsta sinnlighet ch vällust, han ser i rosenrödt, eller, åtminstone vad Wien beträffar, ej säger synnerligen ondt om, lå deremot samma saker hos fransmännen och i aris bekomma sin välförtjenta fördömelse, Denna nsidighet, att i Frankrikes hufvudstad se allt likasom enom en svart florsbufva, bar följt Hr Å.-stunom alldeles för mycket. Vi skole i det följane lemna en litet närmare revy af denna afdeling uti det i många afseenden intressanta aretet. (Forts. e. a. g.) — X 20 sow RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. kn a REA rn