Aftonbladet – 22 januari 1844, sida 1

vintern. Då kommo redan tidigt om morgnarne enskilda rådjur framspringandes, ty i skogar, som ingen jägare beträder, äro djuren dristiga; bökade i snön efter qvarglömda smulor och klappade som otåliga borgenärer på eremitagets dörr. Och de lättfotade fåglarna voro så goda vänner med Maria, all de flögo fram, då hon förtärde sin frukost, slogo sig qvittrande ned på tak och häckar, flaxade allt närmare och närmare för att skjuta ned på de utkastade brödsmulorna och kunde till och med picka upp dem, som fallit ner på hennes knän. Eremiten . gladde sig ofta åt detta skådespel, och ban sade: Oskulden lefver med hela verlden i frid, men helgonen och dem renom är hela skapelsen underdånig, sjelfva rofdjuren förgäta sin blodtörst och medfödda glupsihet och det skygga vildbrådet sin rädsla, för att finna sig väl i den begåfvades närhet. Så försvann tiden här, och den ena dagen liknade den andra i stilla högtidlighet oc frid. Helgonbergets spets var måhända ett jordiskt paradis; dock bärnere är allt sken, och allt sken förgängligt. Kunskapen skulle äfven förstöra detta paradis. Mo Mosria uppblomstrade till jungfru, och hennes skönhet utvecklade sig med hvar dag rikare. Hela hennes väsende vann något ljust och rent, hvilket luften och solstrålarna, för hvilka hon utan tvekan utsatte sig, ej förmådde bryna. Visade hon sig i dalarna, så helsade henne innevånarne med välsignelser och jubel. Men hön hade aflagt den barnsliga vildheten och bevärdigade nu en hvar med ett vänligt ord, såsom frommss andeliga sed är och som hon lärt af eremiten; blandade sig bjelvande och rådande i alla deras angelägenheter, förmanade til! gudsfruktan, tröstade lidande, höll ock stundom en och annan straffoch botpredikan, och mean hörde henne gerna. Barnen skänkte hon egenhändigt målade helgonbilder, berättade dem legender, eller