Aftonbladet – 18 januari 1844, sida 1

-Imed öppenhet och utan hemliga förbehåll; alliid beredd i öfrist att erkänna mina misstag, om man bevisar all jag råkat på orätt väg. För bättre redas skull ärnar jag sammansiälla inkasten — och mina svar derpå — i fyra eller fem bhufvudpunkter, kring bvilka hela frågan vän-der sig. Jag har sammanlietat dessa inkast omsorgsfullt, utan afseende på deras härkomst; jag har samvetsgrannt upptagit allt hvad jag anträffat. Vår gräns bestämdes genom 1815 års traktater Ipå ett sådant sätt, att i händelse af ett Europeiskt krig mot Frankrike ej mer än eller 40 dygn elter fålttågets öppnande skulle erfordras, innan nejden kring Paris kunde vara det slagfält, hvarest vår verldsdels öde skulle afgöras medelst kanonskott. En blick på kartan är nog att göra Idetta tydligt; men föröfrigt behöfver man, för att komma :till samma slutsats, blott sammanställa den olyckliga daton för. slaget vid Waterloo, med den ieke mindre sorgliga för de fiendtliga härar:Inas intåg i Paris. Redin Vauban yttrade d. 2 IFebr. 4706, att efter fieden i Ryswik voro Frankrikes gränser ganska illa försvarade, och till följd Ja denna åsigt drog han ej i betänkande att. tillstyrka Ludvig XIV en försakelse af Carl 1I:s testamente, så framt de allierade ville ingå på att tiåta oss ;rektifiera vår gräns, genom afträdandet åt oss af fästningen Luxemburg, hvilken kunde Ibetäcka Champagae. Vid den tiden ägde vi likväl ännu fästringarne Philippeville, Tournai, Ypern m. fl. Men 4843 års traktat lemnade oss Jej en gång vår gräns i det bedröfliga skick, hvari Ryswikska freden försatt den, och Vaubans omdöme bör derföre vara oss en varning att icke för vår trygghet räkna på vårt nordiiga gränsförsvar. I trots af alla våra politiska och administrativa misstag, är Frankrike dock ännu starkt nog, för att ej allvarsamt behöfva oroa sig öfver andra anfaliskrig, än dem som i örening påföras oss af flere bland Europas stora makter. I vår tid är det åter endast grundsatser — goda eller onda — som mäkta förena tre eller fyra bland de stora makterna till ett gemensamt härtåg. Men principkrig mot oss kunna ej vara snnat än in vasionskrig. Frankrike må ej föreställa sig.att rman hädanefter skall anfalla det med små stritskrafter, elter att dess fienderskolY stadna vi gränserna, för att småningom och steg för ste; bemäktiga sig det ena lilla landstycket efter det andra och lemna oss metodiska fältslar i fornåldrigstil. Rakt på hufvudstaden skola de fiendtliga härmassorna hädanefter tåga från aila håll. Och är-det ej på ett sådant mål, som heta vår centrala administration hänvisar fiender? Är det ej från Paris, som alla våra provinser vänt siz att hemta ledning, i smått som i stort? Många finna detta samhällstillstånd nyttigt, andra betrakta det såsom högst bedröfligt; hvad mig beträffar, så åtnöjer jag mig med att, vid detta tillfälle, anmärka det som ett factum. Psris är dessutom den eldståd, hvarifrån man ser utstråla våt alla håll de mäktiga: politiska ideer, som utgöra enväåldsherrskares fasa och de betryckta foikens förhoppningar; kabinetterna betrakta Paris som den personifierade revolutionen; det är i Paris och der allenast, som de hoppas kunna gifva den dådsstöten. Paris är tillika en nederlagsplats för Omätliga rikedomar: en fiendtlig armå, som räknar på alt kunna intränga der, behöfver ej betasta!sig med någon besvärlig tross. Paris skall mångfaldigt ersätta den ammunition, som förslösats på anfallet; det skall rikligen proviantera segervinnarne, utbyta deras förslitna uniformer ewotnya, mångdubbelt betala all innestående sold. Tviflar ni kanske derpå? Kasta då en blick på bhufvudstadens enskilda budget, och ni skall i dess äldre räkningar finna hvad den en gång förut gifvit och förmått gifva åt de fremmande härarne, älven när de inställde sig här blott såsom ett slags bundsförvandter, såsom värn allenast åt en lezitim monark, när han kom att återuppstiga på sina fäders tron. I en förklarad fiendes händer måste man då hindra detta rika byte att fails, medlen dertiil. må kosta hvad som helst. Men kan detta ändamäl vinnas? Kan det vinnas utan öfvervägande olägenheter? Derom, blott derom är frågan. För att hindra Paris att falla i fiendehand: för