Aftonbladet – 18 januari 1844, sida 1

rr sanne nans. Julia fann en stor njutning i att betrakia det tysia, månbelysta landskapet. Genom en öppning i skogen hade hon utsigt till Fondi-dalen. Den sköna grefvinnans blick sväfvade fjerran öfver de paradisiska Omgifningarna till staden, der det ena ljuset efter:;det andra släcktes, så snart midnatten var förbi. Nu betraktade Julia norrmanniska tornet, som rmörkt och dystert, likt ett jältemuonument på föga afstånd; reste sig till venster. Länge hade hon tankfulit blickat på denna gamla byggnad, som, sedan Vespasianos död, icke varit besökt af mnågon mensklig varelse. Likt en dröm sväfvade minnet af hennes korta; glädjelösa äktenskap förbi hennes tankar. Hon såg Vespasiano, den unge, sköne, kraftfulle mannen gradvis falla, och ändtligen, förledd af den lömska bofven, nedstörta i afsrunden, just som han gjorde sitt sista, kanhända enda bemödande att slita sig ur förförarens våld. Julia hade i detta ögonblick förlåtit Vespasiano allt; Landolina ensam var reålet för hennes afsky. Under det bon satt och lyssnade än på vännens andedrägt, som: i nattens tystnad trängde ut från sidorumrmet, än på en åkerskära, som Tlät höra sitt knarrande ljud nerifrån fältet, vändes heones blick alltid tillbaka till tornet och den delen af Nöorrmanniska byggnaden, som med sina långa fagader vette åt detta håll. Plötsligt trodde sig grefvinnan i ett af tornfönstren märka ett svagt ljussken: Då likväl ingen på ett par månader varit i tornet, uppgaf Julia snart denna tanka och såg i det matta skenet endast en brytning af månans strålar mot de runda fönsterglasen. Men snart blef hon af en annan mening; icke det fönster, Kon först varseblifvit, Utan ett