Aftonbladet – 12 januari 1844, sida 2

upptog tigande en nyckel ur fickan, satte den : låset och öppnade så sakta, som om han frukta väcka en sofvände. Julia såg nu att hon stoc framför den gång som förde från norrmannisk: byggnaden in i det bemiighetsfulla tornet. Pi riddarens vink smögo de sig tyst igenom gånger och inträdde i tornet. Här fattade Landolin: grefvinnans band under det han hviskade til benne: för Guds skull, intet buller! och förde henne i ett litet rum, som såg ut att vara förmak: till ett annat, och hvilket innehöll hvarje: handa möbler, verktyg och en säng. Riddarer förde henne nu fram till en dörr, framför hvilker hängde ett drapperi och undanlyftade sakta er flik af detta. Nyfiket blickade grefvinnan genon ett på dörren befintligt fönster med små målad rutor, lik dem man finner i gamla kyrkflönster in i det inre af rummet. — — Den syn som här visade sig, öfverraskade hen ne på det högsta. I en nästan cirkelrund kam mare stod en säng med röda sidensparlakan, hvar guldfransar lyste i skenet af en från taket ned hängande lampa; på den likaledes med ett röd sidentäcke öfverhöljda sängen låg, dödsblek oc med tillslutna ögon — grelve Vespasiano. — — Grelvinnan såg länge genom de små rutorne någon irring var icke möjlig: det var sin gemå hon såg. Efter ungefär tio minuter tryckte Landolin sin följeslagerskas hand, liksom ville hon påmin na henne att tiden var förfluten, och nedfälld förhänget. Begga vandrade nu tillbaka tigande samma vä de kommit. — Döm nu sjelf, sköna fru, sade riddaren, d de åter voro i Julias kammare; döm sjelf hven som sagt sanningen, Beatrice eller jag. Jag upp repar hvad jag sade, att jag icke vill göra frökel misstänkt, — ; fall jag det ville; skulle jag myc ket lätt kunna göra det på ett helt annat sätt — men jag ber er för framtiden tro en man, i hvar