Aftonbladet – 12 januari 1844, sida 2

f samtlige boställena, af en omtänksam direktion, all id bör kunna med visshet påräkna öfverskott; och då lessa redan nu, såsom fördelade öfver hela korpsen, ndock vid åtskillige regementer stigit till ansenliga ummor på hvarje grad, skola de, öfverlemnade åt ubalternerne ensamme, kanske fördubbla deras löner; ch i tidernas längd, med jordbrukets förbättring, nya rrende-accorder, o. s. Vv. synes det på sådamt vis icke troligt, att en subaltern-officers inkomster kunna stia till lika storlek, eller kanske till högre belopp än ompagni-chefens inom samma korps — hvilket väl cke kan anses billigt och rättvist. Att olika regenenter emellan detta missförbållande redan straxt kall gifva sig tillkänna, är otvifvelaktigt, då det är yekant både att indelningarne äro högst olika inom erskilde provinser, och att boställsvärderingen tillgått ned olika samvetsgrannhet inom olika korpser. För den opartiske betraktaren synes det, att med amma rätt, som Regeringen indragit och stält på vakans så många rotenummer af indelta armåeen, ör hvilka vakansafgifterna icke lära utdelas på de yfriga soldaterne inom korpsen, hvilkas tjenstgöring dock obestridligen blifvit ökad genom förminskning af numerären — med samma skäl kunde och borde staten, sedan tillräckliga och passande löner, svarande mot hvarje grads uppoffringar och mödor i tjensten, samt tjensteålder, vore i första rummet förbehållna — äga rättighet att indraga alla öfverskottsräntor, och använda dem för hvarjebanda, för armåen, för vapnet, eller för regementet, allmänt nyttiga ändamål. Då det äldre befälet godvilligt afsäger sig alla öfverskottsinkomster, så böra de yng:e gerna följa exemplet, helst det för den nu uppväxande generationen den nyss ingångne underlöjtnanten torde vara af föga intresse om hans lön utfaller från ett boställe, eller ett annat, eller om de fordna fändriksboställena lemna öfverskotter eller jemnt räcka till att utgöra de nu varande underlöjtnanternes löner, endast de bekomma den lön, som staten består, och som de göra skäl för. Vore lönernas proportion inom regementets grader vunnen, så borde man söka reglera förhållandet emellan hvarje vapens alla serskilda regementer och korpser, till likhet och öfverensstämmelse inom samma grader. Sedermera hade man att tänka på te värfe vade regementernas löneförbättring till någon motsvarighet mot de indelta. Det vanlottade beälet vid artilleriet kunde t. ex. dervid komma i åtanka. Ålagda ansenliga prestanda i kunskaper för sin framkomst inom vapnet, en trägen tjenstgöring året om, inom dyra garnisonsorter eller fästningar, der dem icke, sösom indelta infanteriet, under weras korta kommenderingar, hvarthelst de beordras, bestås serskilda respenningar, traktamenten, ved och ljus, me m., samt med en tredubbelt så lång exe:cistid, som de indelta, och tilldelta endast två tredjedelar så lång semestre, som hela öfriga armeen, hafva de på papperet visserligen lika, eller något större löner än indelta infanteriet — men visserligen icke uti verkligheten, der, i följd af afdrag c., de förras alltid understiga, men de sednares, som ofvan anfö är, alltid numera öfverstiga sjelfva staten. — Man borde ömma för de jemmerliga vilkor, som de yngre kapitenerne vid detta vapen tillgodonjuta — då te efter en 15—920 års sålunda framsträfvad tjenstetid, ända tills de hinna i tur till batteri-chefer, bafva en så obetydlig tillökning till sina löner som löjtnunter, att skilnaden till fullo uppslukas af högre afc! och afdrag af alla slag — och det, ehuru reda ä paåpperet indelta infanteriets löner i motsvarande grad äro större. Men många sätt finnas att använda statens Öfverskottsmedel på. Det i denna sak sednast fastställda, är deribland det mest ensidiga, och ska!! visserligen med mycken ledsnad emottagas inem arr öcn, der säkerligen äfven alla suhalternerne skulle ön-tat att dela med sig af sitt öfverflöd nu, för att i stålet på sin framtid hafva att påräkna ett fortfarande, och då så mycket behöfligare tillskott till sina ordinarie löner. — De skulle hafva mera att tacka för, om det Vore sörjdt för deras framtid, så, att då åldern och större behofver komma, de, genom befordran till hörre grad, icke blefve reducerade till mindre inkomsicr, än de förut vänjt sig vid — hvilket insändaren truktar en gång skall temligen allmänt blifva bändeisen efter denna reglering. —Xx—Ll.