SUlastacnac astadgommer en Vvantieinadq Dial folket, och det just derigenom att det stänt ga fortgåendet framåt i folkes Lif och demnya hb röringspunkter som deraf uppstå, antingen em lan den enskilde och det allmänna, staten, ell emellan medborgarne inbördes, icke längre kun: rymmas i de gamla formerna. Man hör ofta klagan öfver den oerhörda massan af motione som väckas vid våra riksdagar, uppgående än till tusental, och tidningsredaktionerna få tid eft annan emottaga en mängd välmenta förslager a inskränka deras antal eller afskära tillfället till e så vidiyltigt projektmakeri. Denna välmening i likväl något kortsynt, om man betraktar sake närmare. Visserligen förekommer ibland det nys nämnda stora antalet en icke ringa del, ja kar ske öfver hälften, som innefattar omogna och föl hastade planer i sjelfva sättet för reformerna; me med undantag af ett temligen obetydligt antal, u gå likväl de allra flesta ifrån en känsla af nå got verkligen tillvarande och svårt kännbart c behag, som verkar störande på det hela, och de före behöfde afbjelpas. Härom vittnar äfven de stora mängd af utskottsbetänkanden, hvari försla ger göras till ändring af författningarna. Vill man nu härifrån draga en allmän slutsat i afseende på det offentliga lifvet, så lemnar dei ofvannämnda tyska artikeln dertill en ganska lämp lig ledning och anvisning. Hela det ifrågavarand fenomenet af det öfverdrifna motionsväsendet, hvil ket för öfrigt i det afseendet visar sig äfven flera länder, att lagstiftningarna nästan öfverall blifva alltmer och mer öfverhopade af petitione och göromål, ådagalägger tydligt, att den gamla metoden att försöka styra staterna endast med en embetsmannahierarki, ständigt blir allt mera otillräcklig och otillfredsställande, och regeringarnes eget bebof af en fortsatt och oupphörlig medverkan från folkrepresentationerna alltmera trängande, såvida icke hela organismen slutligen skall lida af tvinsot och förslappning. I samma mån likväl, som regeringarne försumma att stärka samhället med de nya lifskrafter, hvilka kunna hemtas ifrån en ständig vexelverkan med folkrepresentationen, eller i samma mån som denna representation sjelf endast lemnar ett ofullständigt uttryck af denna lifskraft och utvecklingsprocess hos fslket, eller der den blott sällan sammanträder, i samma mån måiste äfven obehaget kännas mera tryckande, och uppenbara sig i en större massa af yrkanden på förändring vid de tillfällen, då det egentligen kan få luft och då besvären kunna framföras med anspråk att åtminstone blifva tagra till pröfning. Hos oss, der riksdazarna hittills endast förekommit hvart 5:te eller 6:te år, der statens stillastående forifarit i mansåldrar i följd af regeringens förbiseende af mångfaldiga nya yttre förhållanden, hvilka här, såsom annorstädes, utveckla sig med tiden och der representationen icke egt nog moralisk kraft att besegra systemets envisa motstånd äfven emot de nya ideer, som kunnat arbeta sig fram ur vårt tunga stånds och utskottsmachineri, har också nyssnämnda sanning, kanske mer än annorstädes, bevisat sig på ett serskildt ganska slående sätt uti den märkvärdiga oförmåga och redlöshet, nära nog liknande ett fullkomligt förlamningstillstånd, hvarmed styrelsens ledamöter, både den ene och den andre statssekreteraren och departementschefen utan åtskillnad, synts behäftade, så ofta fråga varit att ordna det industriella och sociala lifvet genom någon förbättrad organism efter tidens fordringar; ty huru ringa begrepp man än må göra sig om dessa styreiseledamöters nit och kraft, så är det likväl icke möjligt att förutsätta, att ingen af dem skulle velat åstadkomma något för folkets tillfredställande i dessa afseenden. Man kan så mycket mindre antaga detta sednare, som hedern af hvad som kunde uträttas alltid komme att hufvudsakligen tillfalla den regering, som utfärdat författningarna, i långt högre grad än motionärerne, som gifvit impulsen dertill, och hvilkas andel i åtgärden snart är glömd, hvaremot regeringens qvarstår i historien. Besinnar man endast noga allt detta, så kan den omedeibara och enkla slutsatsen derifrån ej blifva någon annan, än att landet i främsta rummet är i behof af en representationsreform, så beskaffad, att den fortgående lifsutvecklingen hos folket och dess bebofver må finna tillfälle att ikläda sig de för det närvarande tidsmomentet mest lämpliga gestalter, genom den föreningsanda och den själ af det hela, som framträder i en verklig folkrepresentation; ty man bör ihågkomma, att allt sådant, som egentligen angår statsinrättningar och allmänna författningar, icke tillvägabringas genom frivilliga föreningar, emedan de hvarken kunna tala i hela folkets namn eller lemna någon visshet om, att deras önskningar äro ett uttryck af majoritetens. Ett nödvändigt vilkor, för att en representation sjelf skall kunna följa med nationens lifsutveckling, är imedlertid äfven, att den må sammanträda så ofta, att den icke, för hvarje gång detta sker, må behöfva. öfverväldigas af en allt för stor massa af arbeten. MHäruti ligger således också ett al de största och vigtigaste skälen hvarföre vi för vår del tro, att hvar och en, som önskar åt fosterlandet den föryngring eller pånyttfödelse, hvaraf en stat lyckligtvis, olika med individerna, alltid är mäktig, om en kraftig och gemensam vilja dertill finnes, icke borde ar några partiella betänkligheter låta sig afskräckas från antagandet af det nu hvilande representationsförslaget, för att hänskjuta den af alla såsom Dm SO CO CO — AN mm få -— — mm m— mm — —-— mm NN AA FRA dnm-———m — TV mm An uandviklis erkända matas TH am Ahacstömd i