således ej heller att yttra sig öfver dess allmänna syftning eller dess förmenta vigt för den fria pressen, för oppositionen, och för författaren sjelf. — De, som deruti förnämlizast blifvit anfalina, ära icke finna särdeles svårt att sjelfva reda sig. och allt hvad jag derom samtaget will hafva sagt, hoppas jag nog tydligt uttalar sig i en öppet förklarad ledsnad öfver den gjorda nya distinktion af så kallade äkta oppositionsmän, — en distinktion, som efter min tanka icke bådar något godt för framtiden, och som ailliför mycket, äfven till namnet, tyckes närma sig det lumpna politiskal fribytareband, som härstädes när den sjetftasnal titulaturen åie verkligt fria. Atsigten med dessa rader är deremot, att medj författaren vexlia några ord angående påståenden, som i en episod af skriften blifvit direkte riktade mot de män, hvilka Riksens sist församlade Ständer ställt i deras dåvarande Constitutions-Utskott. — Låtom oss derföre nu på allvar granska de anförda klagomål!en. Herr grefven påstår och antager såsom bevis på sina anspråk på Utskottet, att detta vid slutet af riksdagen haft mera vind i seglen och ,vunnit en så fast utgångspunkt för vidare ansträngningar, att aldrig oppositionen tillförene hat en sådan att uppvisan. — Jag förnekar detta helt och hållet. — Allt kan sägas och påstås; så äfven detta. Men bvarföre har Hr grefven glömt! eller gömt bevisen i samma mystiska mörker, som ännu, oaktadt upplysningarna och förklaringarna, döljer större delen af dess egna, enligt sjelizifna vinkar, ganska vigtiga politiska tillgöranden sedan riksdagen? — Det vore sannerligen mer än underligt, om hr grefven varit den ende, som ej vid första ögonkastet insett representationsfrågans verkliga ställniag vid den tiden. Ämnet var till sin högsta grad uttömdt. Det kunde knappast samtalsvis, än mindre offentligt, vidare bringas å bane, utan de tydligaste tecken till en mättnad på dessa, så många gånger omtuggade, saker, som nära gränsade till leda. Och detta är likväl dea tidpunkt, då Tr grefven påstår, att blotta namnet på det nyss till hvila bragta reform-förslaget skulle hafva varit nog, för att såsom en helgad ana flockvis samla folket omkring sig, Hvad vill detta säga, i ett annat mindre utsväfvande språk? och hvad menar Hr greven med den höjd, hvartill förslaget svingat sig i ögonblicket af dess passerande genom första instancen,, d. v. s. Förstärkta Utskottet? Låtom oss vara uppriktiga, Hr grefve, åtminstone för ett ögonblick, både med hvarandra, och med allmänheten. Denna låter sig icke så lätt bedragas, som ni kanske tror, men den ler i tysthet, antingen åt er utopi (förlåt ordet), eller åt er ourpriktighet. Hvarföre då, med så mycken pathos påstå, alt representations-förslaget stod på en så öfversvinnelig höjd, emedan det blifvit hvilande på Riksens Ständers bord? I landsorten visste, och vet man ännu, i allmänhet föga eller intet derom, i hufvudstaden var, och är ännu, dess seger ingenting mindre än af.jord; och hvad medhåll det egde, eller framdeles kan förvänta, inom den närvarande representationen, derom! kunna de tre första Ståndens afslag vid sista riks-! dag gifva en vink. Jag, såvälsom ni, Hr grefve, önskar också bjertligt framgång åt förslaget, såsom för närvarande den enda utvägen till en af alla såsom nödig erkänd förbättring, och kunne således gemensamt sörja öfver, om några förhållanden, ännu för ett obestämdt antal år, tillbakaflytta en. reform, som utan tvifvel är den mest inflytelserika på fäderneslandets öden. Men hvartill -gagnar det, att vi blunda för de facta, som hvarji men ser, eller envisas att deraf icke draga de uppenbara slutsatser, som för alla ligga klart i dagen ?, Hr grefven gör Utskottet vidare den frågan, om modesti, eller sorglöshet, eller fruktan att misslyckas, var skälet hvarför det åtskildes, för att sedan, med armarne i kors, åse sitt verk, upplyftadt genom sitt första och svåraste (?!) stadium, småningom sjurka i allmänna opinionen, utan att till dess stöd bilda en direkt anstalt, som bättre och kraftigare än den varande tidningspressen kunde försvara och utbreda förslagets principer. Måste motiverna till denna af Hr grefven klandrade uraktlåtenhet verkligen nödvändigt vara något af de framställda altervativerna? -— Om t. ex. Utskottets ledamöter delat de åsigter jag nyss yttrat angående tidpunktens absoluta olämplighet att straxt åter börja bråka med frågor, om hvilka de ändlösa, utledsnande tvisterna knappt hunnit tystnal — Beböfves det då någoh vidare förklaring till Utskottets handlingssätt?