som för ett ögonblick råkar att klifva ned sig bred vid de små tulfvorna, nödvändigt måste komma inor fångsiiden af någon sköldpaddas käftar, hvilka, lik krokodilens, ståndigt gapa efter rof. När man vi odlingar afleder vattnet ur kärren, träffas ej sälla skal efter cavaner, som äro ännu större, till och me af 12 fots längd; men man har aldrig lyckats att fån ga dessa ofantliga sköldpaddor lefvande. Plantage ägarne i vestra delen af öfra Louisiana ha flera gån ger sökt fiska ucp dem för naturaliesamlingar; me fastin man lyckats att fånga hundradetals smärre, ha man ej förmått draga upp någon af de stora, emeda: djuret, så saart det förmärker att det kommit på kro ken, gräfver sig med hufvud, klor och stjart så fas emellan rötterna i dyn, att man skulle behöfva ång kraft och jernkedjor, innan det kunde förmås att släp pa sitt tag. De hafva derföre blifvit okända hittill för Europas naturforskare ). Ett annat farligt rofdjur är den så kallade Garfi sken. Jag har sett honom mer än en gång gripa sit rof och simma bort med detsamma, hastigt som er pil. En dag, då jag vistades hos kapten Finn, bred vid Röda floden, såg jag en garfisk simma upp i er göl, som hade klart vatten. Jag fann snart att har icke lemnat det djupa och mörka strömdraget utar Orsak: ett litet stycke ofvanför der jag befann mig höll en krokodil på att fortära en utter, som han ha de fångat. Alligatorn blef sjelf i detsamma varse sit fruktansvärde fiende och skyndade att komma upp pi stranden. Han släppte sitt rof och begynte klättra men han var för senfärdig: han upphanns af garfisken som rusade på honom med öppet gap och grep ho nom midt öfver kroppen. Vattnet var så klart, at jag tydligt kunde se hela uppträdet; men jag märktt ej att gatorn sträfvade det minsta för att slita sic lös. Frin djupet hördes blott ett knastrande ljud a krossade skal och knotor, och garfisken återväod snart från gölen med sitt rof i munnen. Det var si Bära ituklippt, att des, hufvud och stjert släpade på ömse sidor om honom. Ungdgår den resande dessa vidunder, så är han, vic färden öfver kärr och strömmar, ändå i fara för flere andra, ehuru af mindre fruktansvärdt yttre, och föge kända änna af naturforskarne. Bland dessa mi näm. nas Dy-vempyren, ett slags sjöstjerna, med sextor korta strålar eller klor, kring en rund kropp af er vanlig tall form och storlek. Hela djuret är svart, men i dess midt befinnes en mörkröd fläck, från hvil. ken ett antsl svarta sugslangar kunna utskjutas, en och en halt tum länga, hvilka fästa sig likt iglar på andra djur. för att suga blod. Så kraftig är den åderlåtning, som detta kräk anställer, att det från sin vanliga vist al omkring fyra lod får inom några minu: fastnandet en tyngd af flera skålpund; vigtsen är naturligtvis vigten af det åderlåtna djurets blod; dyvampyren utsväller derigenom till storleken a? or vanlig hattkulle. När en häst angripes af detta djur, vid simmandet öfver en bredare flod, når han ota (tj andra stranden innan han svimmar, och blir md detsamma ett säkert rof för garfisken eller någo: annat odjur. År vadstället smalt, så väl trar han sig ursinnigt på marken så snart han åter kommit i land, för att befria sig ifrån den förfärlige blodsugaren ; men vanligen slutas ej striden, förr än den ene fienden omkommit genom utmattning eller den åndre genom öfvermättning. När jag till häst hade vadut öfver något vattendrag i östra Texas, steg jeg alltid af genast, för att se efter cm någon dyvampyr hade fastnat. Buk och bringa angripa de helst, och så orubbligt sitta de fast, att man endast kan lossa dem medelst en knif, som föres emellan hästen och vampyren, så att sugslangarne afskäras. (Ur Läsebibliothek, Veckoskrift och Magasin för don Sköna Litteraturen.) — ETT GRYMT VÅLD AF TVÄNNE MUNKAR, En fransk tidning omtalar, att vid reparationen af ett slott i Kyrkostaten, i murarna anträffats två helt små celler, kvasi man fuunit skeletterna af tvänne män, som säkert blivit lefvande inmurade. Så väl af kläderna, hvilka voro hela, som af de rakade hjessorna, synes, att de varit munkar i det kloster, som fordom utgjort hufvudbyggnaden af slottet. Denna upptäckt har i minnet återkallat ett rysligt brott af tvänne munkar, som likväl aldrig offentligen hlifvit för detsamma straffade, utan som på detta sätt lära hafva fått vcdergälla sin grymbet. Följande händelse skall nemiigen, inom mannaminne, i orten passerat: en tiden, då munkar ännu innehade slottsbyggnaden, försvann en ung flicka i trakten. Alla efterspaningar voro fruktlösa. Det inträffade likväl, att en ung iandtman en afton blef instängd i klosterkyrkan, der han insomnat i en biktstol; och om natten vaknade denne vid skenet af en lampa samt såg två munkar, släpande med sig ena qvinna, som endast kunde göra ett svagt motstånd. Då de kommit till idten af skeppet i kyrkan, upplyfade de en af de stora sterhällarne, som betäckte grafvarne, och offret uppga? då rågra klagoljud, hvilka likväl voro helt svaga, då bofvarne hade lagt kafie i munnen på henne. Hua knväföll förgäfves inför sina bödlar om ffade henne i grafven och pålade Den unge landtmannenr, som, oaktadt den sinnesning åsynen häraf vållade, bibehöll nog besinning att inse, det minsta ljud skule upptäckt hans närvaro ech kosta honora lifyet, ddide sig inne ibiktstolen; men om morgonen, sedan kyrkan öppnats, begaf han ig till storinqvisitorn; yppade för denre hvad han sett, och af denne varnad om faran föl sig, deresi anklagelsen ej kunde hevisas, erbjöd har sig att lära föra sig fängslad till klostret, samt utvis: grafven. Nu blet undersökning företagen; angifvelsen bestyrktes, och lyckligtvis hade ailt detta gått så rakt 4 i:e Ava UA RA fir ntlinmen.s Ho