Aftonbladet – 11 januari 1844, sida 3

ning, var han endast genom sin platsi akademien loch sitt hederslegionskors fästad vid publiciteten. Och dhkväl hvilken djup sorg vid hans död, hvilken storlartad likbegängelse! — Jag åsåg ministern Humanns Ilikbegängelse; folket åskådade sorgetåget, raderna af linietrupper och nationalgarder, de lysande uniforI merna, men man pratade dervid om likgiltiga saker, gjorde ordlekar och sade dåliga infall; — men framför skalden Delavignes graf blottade den talrika folkI massan långsutåt boulevarden vördnadsfullt hufvudena Joch en djup tystnad herrskade. Bredvid grefve MonItalivet. två gånger minister, nu intendent för civillistan, gick skådespelaren Samson och uppbar jemte Iden förra bårtäcket. Casimir Delavigne dog under Idet man föreläste honom Guy Mannering; en timma före hans död lät erkebiskopen af Lyon, hvilken af lläkaren erbållit underrättelse om hans nära förestående slut, anmäla sig hos honom. Delavignes hustru, som icke ville störa den döende i hans lugna sorglöshet och okunnighet om faran, ville afböja besöket, men erkebiskoppen sade att han icke kommit såsom själasörjare för att erbjuda en döende kyrkans förlåtelse, utan för att helsa den firade skalden, den genialiske författaren välkommen till stiftet. Knapt hade han aflägsnat sig med dessa ord, förr än skaldens dödskamp inträdde: han reciterade osammanhängande verser ur ett nytt sorgespel: Melusine, som han, efter sin vana, utarbetade i sitt hufvud. Derpå blef han tystare, skylde sitt hufvud i kuddarna och insomnade för alltid. Hans amma och hans lärare följde honom tiil grafven. Lugn öfver hans stoft! Åra åt hans minne! han var en ärans man. Theatre Francois slöt på begrafningsaftonen sina dörrar och dess firade veteran, den ännu alltid ouppnådda M:!l Mars, som så ofta firat lysande triumfer i hans Vecole des vieillards, nedlade i sorgehuset under tårar en krans af immorteller på hans kista. — DUELLEN MELLAN V. HABER OCH SARACHAGA. Läsaren torde erinra sig, att under förlidne året en duell ägde rum i Carlsruhe mellan en rysk officer Werefkin och en badensk officer v. Göler, hvari båda föllo. Anledningen till denna duell var en tvist emellan en baron Moritz v. Haber och bemälde Göler, hvilken sednare fällt förklenliga utlåtelser om v. Haber och sedan, då denne derföre utmanat honom. vägrat att slåss, just på den grund att v. Haber icke skulle hafva rättfärdigat sig för de honom af Göler påbördade handlingar. Werefkin, som var Habers vän, utmanade derföre Göler, med den följd, som nyss nämndes, och en spanjor Sarachaga, Gölers vän och sekundant, utmanade sedan v. Haber, och denne, som hölls under bevakning, kunde blott antaga men icke efterkomma uppmaningen. Mycket-trassel med biljetter, förlikningsförsök, dumheter och inkonseqvenser af dem, som deltogo i denna affär, hade föregått duellen mellan Göler och Werefkin. men derunder kunde man dock urskilja så mycket, att egentliga anledningen till alltsamman låg i vissa gammaladeliga officerares förtrytelse deröfver, att Moritz v. Haber som var född ofrälse och son till en rik judisk bankier i Carlsrube, lyste med barontitel, den han fått af don Carlos, hos hvilken han hade uppdrag i penningeväg, samt att han, som var rik och, som man säger, lefvat mycket, ville intränga sig i de högadeliga och högmilitära cirklarne i CarlsIruhe. Sanvolikt är ock, att V. Haber sjelf genom penninghögfärd och förakt för andra gifvit anledning till den mot honom rådande animositet, ehuru han eljest beskrifves som god sällskapsman och äfven ägde en hop vänner på sin sida. Den första affären väckte ett högst betydligt uppseende, alla partier i Carlsruhe kommo i rörelse, och ehuru auktoriteterne funno sig förbundne att skydda v. Habers person, kunde man dock se att de, vare sig af tvång eller böjelse, företrädesvis gynnade det adeliga partiet och militärhögmodet. Sarachaga, som mycket deltagit i saken och sekunderat Göler, slapp med 4 veckors arrest på högvakt (just som det i vissa fall brukats hos oss), och dessa förkortades slutligen med 40 dagar. Sedan Göler fallit och v. Haber mottagit Sarachagas utmaning, reste han med eskort till Maints, der, som det försäkras, han icke gjorde sig brådtom med duellen, utan öfvade sig i pistolskjutning. Något dröjsmål lär imedlertid ej kunna förebräs honom, då han var färdig att möta den 9 December eller dagen efter det Sarachaga bordt endtledigas ur arresten. Imedlertid hade hinder icke från Habers sida — uppstått och den skriftliga öfverenskommelsen om duellen utsatte denna till den 13 s.m. Man skulle, med orefflade pistoler utan sigte, slåss å tempo till dess endera blefve på platsen. Distansen var 22 steg, men hvardera ägde avancera 6, och barriererne ställdes alltså 40 steg från hvarandra. Den 453 ailtså skulle partierna mötas på Rhenön vid Neckerau, men genom ett missförstånd, som det försäkras, råkade Sarachaga och hans vittnen att uteblifva från Rådjurshyddan vid Oggersheim, der de bordt träffas. Med stor möda lyckades det öfversten, grefve v. Enzenberg, att öfvertala Haber och hans vittnen att dröja och öfverenskomma om ett mötte den 44 kl. 42 på dagen, mellan Bobenheim och Worms på bayerska området. Andtligen hade vittnena den glädjen att här se de båda fienderna öga mot öga och mycket villige att taga lifvet af hvarandra. Till befordrande häraf ingicks den vänliga öfverenskommelse, att man skulle nyttja pistoler med sigte och kula med fetlapp. Herr Sarachaga, hvars spanska blod försäkras hafva kokat medan han hackade tänderna af köld — han hade nemligen för att vara ridderlig, aftagit öfverrocken — sköt två homar, ehuru han eljest var en förträfflig skytt. Haber köll så lågt att han satte första kulan i den stake, som utmärkte barrieren, men den andra träffade Sarachaga i bröstet, alldeles sån, s