Aftonbladet – 11 januari 1844, sida 3

EKEERRRe ETS STE raSEvur AE ES ENT — Väl sagdt! jag tackar er för den vänskapliga tanka ni hyser emot mig, oeh skall före min afresa gilvaler min välsignelse, sade den smickrade kyrkofursten. Men det är nu snart midnatt, tillade han, jag måste tänka på uppbrottet, för att vid daggryningen kunna träffa anstalter till inskeppande. Samtliga provianten, . . . dock — afbröt han sig sjelf med larmande munterhbet — under det jag på det bästa sörjt för utskeppningen af min armes proviant, faller det mig i minnet alt jag glömt bästa delen af min egen. — Hur är det med de lofvade orangerna, min sköna grefvinna? Jag tror ni redan ångrat det löfte jag i går fick, att ni skulle ge mig litet oranger på resan utaf ert favoritträd, som vi i går beundrade och funno så förträffliga? — Nej, visst inte, min furste, svarade Julia leende. — Fastmer har jag redan på morgonen Jåtit nedplocka frukt af trädet och inlägga den ien korg, för resan, hvilket äfven riddar Landolina, som var så god och hbjelpte mig, kan intyga. — Då får jag be er om ursäkt och tillika för riddar Landolina, som varit så artig, frambära min tacksägelse, återtog kardinalen, — Endast vår sköna värdinna förtjenar er tacksamhet, nådige herre, inföll Landolina, hastigt afbrytande honom. Hon ensam har besörjt allt. I hennes närvaro blef frukten plockad af trädet, fortfor han artigt, hennes sköna händer utvalde de vackraste och ädlaste. Jag gjorde ingen ting annat, än en trädgårdsdräng eller lakej kunnat göra. — Fr blygssmhet hedrar er! sade kardinalen. Till bevis på min aktning, skall jag sända er det svärd jag bar i striden mot Ungrarne.