Aftonbladet – 11 januari 1844, sida 2

hebreiska, än några gymnasiers alumner, öfverbufvud. Den således inledda skärmytslingen i Biet gick genom talrika spalter, och öfvertygade genom sin beviskralt hvar och en skolman, hvilken kände sig föranlåten att vara öfvertygad redan på förhand. Att den verkat på någon annan, har man deremot ej förnummit. Imedlertid uppträdde Hr Hazelius med ett svar i Biet; mindre behöfligt kanske för en så ömklig anfallares gendrifning, men troiigen föranleddt, för att replikera utfall, gjorda emot hvarje persons behörighet att få ytira sig öfver skolverks-frågan, derest man icke är en man af yrket, Hvad insändaren i Biet härmed hoppats vinna, är väl icke lätt att begripa, då det är bekant, att i Sverige just män af skolyrket varit de, som arbetat och skrifvit för reformerandget af elementarläroverket, likasom af högskolan; och det värsta är, att sjelfva Hr Hezelius, om ock ingen promoverad magister, dock lagt så mycken hand vid ungdoms undervisning, att han väl i den invecklade skolstriden — som ezentligen hvar menniska med oförvilladt förnuft kan reda — åtminstone måste anses fullt lika kompetent domare, som en författare i Biet, hvilken, om han halt något namn i skol-litteraturen, skadat sig sjelf rätt mycket genom att ej utsätta det under sin filippik. Hr Hozelii svar — nödsakadt att upprepa ivad många gånger blifvit sagdt förut, då det skulle till vederläggning upptaga lika ofta upprepade anfall — innefattar likväl på flere ställen intressant utvecklade och väl sagda saker, hvilka vi tro det skola roa en ännu större allmänhet att läsa: särdeles gendrifningen af den skam, som skall vidlåda svenska folket derföre, att det ej förstår tyda de latinska inskrifterna på några af sina största konungars stoder, hvilken skam i stället blifver den, att sven: ska stora konungar nödgas på sina stoder stå och bära på latinska, för deras eget folk oläsliga, ofosterländska inskrifter. Denna vändning af saken, ehuru den ligger för hvar mans ögon, lärer förmodligen mannen af yrket i Biet icke hafva tänkt sig. Vi anföra Hr Hazelii egna ord, i sin polemik emot insändaren i Sv. Biet, rörande denna och en annan vigtig punkt. Slutligen och för det femte skulle mina uppgifter om följderna af det gamta undervisningssättet, hvilka följder Ins., med sin lifliga inbillningskraft, kallar fasa-väckande, sakna all grund, och han uppmanar: Förf. att offentligen tillkännagifva, hvarifrån han hemtat sina uppgifter; ty sjelf har ban säkerligen icke sett hvad han berättar. Härmed kan jag också tjena. På de anförda ställena hade jag utbredt mig öfver: huru, då en stor del af klassen är sysslolös, detta utgör en lockelse till okynne, gäck mot lärare, ofog mot kamrater m. m. (sid. 27); buru det gamla systemet försummar att utveckla de svagas förmögenheter (sid. 66); flyttningarnes beroende af andra skäl än vitsordad kunskap, samt att derigenom ett system af godtycke, väld och konsiderationer grundlägggas m. m. (sid. 88); samt å flera ställen yttranden om bristande skoltukt. Och allt detta skulle jag hafva tagit ur luften? I stället för att instämma några vissa läroverk, torde det vara rättare att gå till officiella handlingat. Hörom hvad komitåen till öfverseende af Rikets undervisningsverk bärom yttrat, så mycket mera, som minnet häraf torde hos mången behöfva uppfriskas; En lärjunge får icke med de högre klasserna deltaga uti de studier, hvaraf han vet mera, och slipper ej att förnöta tiden med klasskamraterna, under det de läsa, hvad ban redan vet. Om någon af dem har öfvervägande fallenhet för ett visst ämne och kan genom framstegen deri lätta sin utveckling äfven i andra ämnen och således i det hela, så får han ej följa denna naturens vink. Uti intet ämne får han hvarken mera eller mindre tid på sig, än skolan dertill på förhand anslagit ..... Om än lärjungen sjelf är färdig med alla sina läroämnen, får han likväl icke förhöras, eller flyttas till högre klass, förr än han afbidat den dertill på förhand bestämda tiden, då hans öfriga klasskamrater kunna flyttas med. Derigenom måste det hända, förnämligast att de skickligare lärjungarne längre än vederbör qvarhållas på samma punkt, eller att de trögare, för att ändock få åtfölja de förra, uppflyttas i otid. Derigenom sakna de förra uppmuntran till att blifva hvad de eljest kunnat, och jderas verksamhet urartar lätteligen, i brist af sysselsättning med läroämnen, till okynne mot lärare och kamrater. De mäktiga driffjädrarne till flit, nemligen framgång och täflan fattas, och lärarne måste luppbjuda alla sina krafter, för att i undervisningen bringa hog, i stället för att de eljest icke borde behöfva annat än rigta och hejda den. De uppflyttade underhaltige lärjungarne, hvilkas påföljande undervisning måste sakna erforderlig grundläggning, vitsorda deremot, att man utan tillräckliga kunskaper kan draga sig fram, och alla frestas att rätta sina anspråk efter tiden, som de användt på sina studier, icke efter måttet af den insigt och den duglighet de förvärfvat. Att dessa efterdömen i skolan sprida med lärjungarne sina skadliga följder uti det verksamma lifvet, bör icke förundra någon. Tvertom vore det förvånande, om man icke der trodde sig märka, såsom en återspegling af skolan, att den utbildade dugligheten vore alltför sällsynt, i förhållande till lärjungarnes antal och deras medfödda anlag, samt att